Om en  dryg vecka ska jag springa Lidingöloppet. Jag har gjort det fyra gånger tidigare men aldrig kommit under min drömgräns. En drömgräns som innebär att jag springer låååångsamt jämfört med de flesta andra som gillar löpning, men ändå. Visst får man ha en egen lite drömgräns att klara?

Problemet är att jag tidigare år tränat fel. Jag har sprungit på asfalt och på ganska okuperad mark, för att sedan chocka kroppen med ett Lidingölopp som är upp och ner och upp och ner. Jag har också tränat ganska mycket men också njutit av allt man kan äta när man tränar. Vilket medfört att jag visserligen inte gått upp i vikt av all mat och allt godis, men heller inte ner. Jag har – med undantag av några tillfälliga jojjonedgångar – vägt ungefär lika mycket sedan slutet på 80-talet. Dvs 6-7 kilo för mycket.

Så i år skulle det bli annorlunda. Jag  gjorde en insats att gå ner i vikt redan i januari och lyckades till en början rätt bra. Dessutom har jag för första gången sprungit en hel del i terräng, vilket gett resultat det känner jag. Men jag har också haft sällskap av har Fröken Ballerina, Herr Toblerone, Familjen Skrovmål, Jordnötsgänget och andra mycket trevliga kalorier.

Och resultatet? Ja vi får väl se nästa lördag. 1.30 är målet på dessa 15 km jag ska springa. Lyckas jag ska jag fira med nåt riktigt gott… :)

Samtidigt inser man att Morden i Midsommer inte är detsamma utan fika. Igår blev det ett inspelat avsnitt och roiboos-te. Nåja…

Nåja. Första träningen blev kort men intensiv. Tempot var rasande och spelstilen mer på kraft än på inspiration.

Drygt halva tiden hade gått när olyckan inträffade. En av mina medspelare försökte bryta fram på högerkanten men fastnade på en back, slog in i väggen och föll på sin axel så olyckligt att den gick ur led. Det blev ilfart upp till akuten och jag gjorde vad jag kunde för att han inte skulle svimma i bilen. Samma sak hände visst förra vckans träning, men då var det en hand som behövde upp på lasarettet.

I morrn är det ny träning. Får se hur länge 46-åringen klarar sig…

I morgon är det äntligen dags. Då är det comeback på tennisplanen. Motståndare är – som vanligt super-Peter som vunnit snudd på varanda tennismatch sedan vi började kampera ihop för 8-9 år sedan.

Men det är fortfarande lika kul. Hårda bolldueller brukar avgöras av att han har bättre tålamod än mig. ”En gång till över nät” är ofta en väldigt bra taktik.

Nu har jag dock ett ess i rockärmen. Ett nytt rack. Visserligen bara på lån än så länge, men jag tror att nya pigga racketfiber kan ge lite extra skjuts i slagen.

Mitt gamla rack, ett snudd på 10 år gammalt Prince, gick sönder i våras efter en kollision med marken efter en förlorad boll i den senaste matchen jag och Peter emellan.

”En gång till i backen” är f ö ingen bra strategi om man vill hålla sitt rack helt…

Ibland behöver man sanningssägare.

Pratade med Arnaldo i söndags som på sitt rättframma sätt påpekade att jag får sluta vela. Antingen tycker jag att det är viktigt att komma i matchform att jag faktiskt ska göra nåt åt det, eller så kan jag konstatera att det inte har så hög prioritet hos mig och strunta i alltihop. Att bortförklara ett helt års utebliven backträning är liksom några undanflykter för mycket.

Antingen eller.

Han har – som så ofta – rätt. Och jag tycker att det är viktigt. Så jag ska. Snart. Sonen har ett feberåterfall (svininfluensan är visst sån) och jag hamnade i soffan istället för den planerade turen runt broarna.

Men sen. Hedersord.

Ikväll blir det fart på flås och muskler under ledning av AC. Kanske gruvar jag mig lte eftersom sist det begav sig insåg jag att mina magmuskler inte orkade och att det fanns mellanrum mellan revbenen som också borde ha haft muskler…

Nåja. Det är bara att ge sig in i leken….

Målsnöret är inte förrän sista helgen i september, men nu startar jag de första stapplande stegen att nå dit. Ett sånt steg är att jag lovat P50 att skriva på för Friskis & Svettis, och trots att jag egentligen ogillar idrott utan boll, inser jag att det är bättre än sjukis, överviktis & svettis :)

Så – för att låna ett uttryck från sonen (se förra inlägget) – nu bajskanel är det dag….