Själv hoppas jag ganska mycket inför veckan som kommer, det handlar om små och stora saker:

• Att världsfreden i familjen fortsätter. När familjen Wikström är så här överens och harmoniska är det lätt att vara förälder (och man).

• Att veckans tripp till Guldäggsdagarna blir givande. Jag tror det. Jag hoppas det.

• Att min nyvaknade träningsflit ska hålla i sig. 8 km idag. Visserligen i Staffan Tapper-tempo, men ändå.

• Att Apple släpper de nya MacBook Pro-datorerna nu på tisdag. Jag tror det. Jag hoppas det.

• Att flera viktiga framtidsbeslut på jobbet ska kunna tas i veckan. Jag tror det. Jag hoppas det.

• Att nån kommer på att man enkelt kan hålla vikten genom att mellan måltiderna njuta av Bragokex, jordnötter och kaffe latte. Jag hoppas det. Men jag tror det inte…

Men vilken mässa. När man måste åka buss inne på området för att hinna förflytta sig mellan mässhallarna inser man att detta är liiite större än Nolia.

Matportionerna var också större. Gårdagens ”schnitzel mit kartoffeln und gemüse” kunde ha utfodrat ett smärre regement.

Hannover däremot var…nja jag vet inte. Fast man kanske inte ska döma efter en kvälls promenad i regn, fel kläder, hunger och en ihållande hosta. Taxichaffören var dock jättetrevlig. Han berättade om en handgrävd sjö som arbetslösa hade iordningsställt, om en ny domstolsbyggnad som ändå var från 1914 och om en tidsinställd festival som sedan 1969 gick av stapeln den 11 i 11 kl 11.00 förutom just i Hannover där den startade kl 14.00 av en väldigt tragisk anledning.

Eller sa han nåt helt annat. Min gymnasietyska har liksom inte blivit bättre med åren.

• Att det är oerhört vackert att bila i England (och Wales). Böljande Morden-i-Midsommer-landsskap.

• Att tunnelbanan i London känns tryggt. Nästan oavsett tid på dygnet.

• Att den indiska maten är lika underbar som alltid. Upptäckte The Masala Zone sista kvällen. Och önskade att semestern just hade startat.

• Att engelsmän är lättpratade och imponerande artiga. Oj vad vi har att lära där.

• Att man liksom aldrig ska tro att man blir tvåspråkig av 10 dagar i England. På vägen hem i planet sitter jag och ströläser The Guardian och flygvärdinnan därför tar för givet att jag är brittisk och på engelska frågar om jag vill köpa nåt att dricka till mig och sonen:
Jag tittar upp från min tidning och svarar så världsvant jag kan.
” I’ll take a coke and a bunny”.

Dom hade inte kaniner. Det fick bli en kaka till läsken istället….

Tänk att det ska vara så svårt att bestämma sig. Men imorrn är det dags. Bestämmar-tisdag.