En mellandag. Började bra med iCentrum. Slutade bra med en timmes härlig innebandy. Men däremellan…

Inte nåt kul inlägg. Jag vet. Men sånt är också livet.

Sund självkänsla är en svårbalanserad sak. Att tro på sig själv så mycket att man inte krymper, och så mycket att man låter andra växa i ens närhet.

Jo det ska vara ”mycket” i båda meningarna.

Det har tagit mig 47 år, men nu börjar jag inse att mitt humör är cykliskt. Och som sämst i november månad.
Det finns säkert nåt bra psykologiskt epitet på detta fenomen, men hursomhelst:

När jag läser vilka artiklar jag sparar på Instapaper inser jag att mitt undermedvetna protestera över novembertempot på livet ”Detta gör sömnbrist med din hjärna”, ”Riskerna med multitasking”, ”Sötsuget kan vara stress”.

Så vad är lösningen? Är det tempot som är för högt så här års är det förmodligen nåt man kan skruva till genom att skala bort grejer. Men tänk om det är årstiden? Tänk om det är så enkelt att det är brist på solljus och varma dagar?

Note to self: A) Spara till en novemberresa till Karibien eller B) Hitta en kvartslampa på Blocket.

Alldeles nyss höll jag på att slå ihjäl mig.

Jag var på väg från optikern efter lite lätt nedslående besked (”joförstårduatt du har börjat se sämre på nära håll, på långt håll och sen har du börjat skela…”) och var sen till ett viktigt möte så jag skulle sms:a och säga att jag var på väg. Medan jag gick. Mitt i centrum trampade jag – ovetandes – in fötterna i ett sånt där plastband som man sätter runt tidningsbuntar så att de ska hålla ihop under transport.

En halvmeter senare blir det följdaktligen tvärstopp och jag stupar handlöst – med vänsterarmen i sms-läge ut från kroppen – mot marken. Då händer det märkliga:

Istället för att sträcka ut armarna och ta emot mig upptäcker jag att min hjärna tänker ”iPhonen, akta så att du inte skadar den nya iPhonen” varav jag viker in armen mot kroppen för att liksom skydda telefonen från fallet.

Från sidan måste det ha sett väldigt underligt ut. Här kommer den där killen som verkar vara sen till något och så plötsligt, utan förvarning, viker han in armarna och hopptacklar marken på bästa wrestling-vis. Jag ligger kvar ett ögonblick och känner hur fruktansvärt ont det gör i armen och axeln, men konstaterar att telefonen klarade sig helt utan skador.

”Hur gick det, undrar en yngre kille och när jag reser mig upp ser jag en mamma och hennes barn som förskräckt tittar på kamikatzefarbrorn. Jag försöker vifta avvärjande och halta iväg så snabbt jag kan och inser att jag kommer att ha duktigt ont imorrn…

Hur viktig får telefonen bli egentligen?

”Ompröva” är nog ett verb vi änvänder för lite. Iallafall jag.

Jag är ganska snabb på att kontatera, på att bilda mig en uppfattning. Och sen ÄR det så. Punkt. Jag gillar att bilda mig uppfattningar också. Det är som om min hjärna suktar efter att kategorisera och att konstatera.

Men ibland är det bra att titta en gång till. Saker kanske har ändrat sig. Du och jag kanske har ändrat oss? Eller verkligheten kanske faktiskt inte så ut som vi trodde.

Livet blir roligare så också. Annars är det ju som ett korsord som listas ut rad efter rad och till slut bara har några olösliga frågor kvar i ena hörnet för vi hade fel några rutor längre upp…

Att skriva en blogg är alltid en avvägning. Att vara personlig men inte för personlig. Att berätta episoder utan att utelämna andra människor. Att fundera ”högt” men veta var det privata måste ta vid.

I helgen har jag varit med om en otrevlig upplevelse som jag tvekar att dela med mig av. Samtidigt, resonerar den modigare delen av mig, är det väl detta man ska göra, våga vara lite mer personlig…?

Det började som en stelhet i läppen på fredagsaftonen. En stelhet som jag tänkte hade med nacken att göra, med de kotor i ryggen/nacken som spökat för mig under en tid. Eller stress. Hursomhelst, nåt som man… (klicka på ”continue reading” om du vill läsa vidare, eller så hoppar du till nåt lättsammare) (Läs mer…)

Det blev en konstig Annandag Jul.

Det brukar vara en dag fylld med Janssons, prinskorvar och köttbullar. Med gröt och knäck. Med massor av släkt och ett pustande och frustande över allt man äter i mellandagarna.

Men i år hostade detta bort. Här sitter man nu, mol alena, och hostar framför en kopp kaffe och funderar på en tallrik fil med müsli som lunch. Nåja det går ingen nöd på en, men lite konstigt känns det.

Samtidigt känns det spännande inför 2009. Jag brukar göra upp en årsplan inför varje år, så jag vet att om de val jag ställs inför är åt det håll jag hoppas/vill eller om det leder åt fel håll. I år är denna plan kanske viktigare än nånsin (mer om det senare).