En ganska bra dag. Det strålande vädret gjorde förstås sitt till. Känslan av att orka lite mer också. Lyxade till med ett skrov på Frasses (det var länge sen), även om jag snabbt insåg att pommes och sugrör inte är det smartaste när man har slapp mungipa…

Ögat är mer nervöst. Ska jag verkligen se så här jättesuddigt? Jag intalar mig att skärpan säkert blir bättre när ansiktsmuskeln börjar funka..

Nåja, det går ju ingen nöd på mig nu så jag ska inte klaga. Och sakta återvänder livet till det normala. Gick runt broarna i rask takt med Seth Godin i öronen. Sjöblöt i svett. Hur kan man tappa kondisen så fort (eller har penicillinet inte fått överhanden ännu?)

Glenn kom förbi, med en riktig nostalgikonsert i tillplattad form. Så snällt! Köttsoppa och semlor till middag (vad säger min hemkunskapsfröken från Brännan om DET!) och sen pingisavslutning med sonen (nåja, han spelade och jag tog mickropaus i Eddasoffan med lite iPhonesurfning.

Filofaxsurfar med frun på kvällen. Hehe nördigt så det förslår. Varför ska man ha en filofax om man redan har en smartphone och ett par anteckningsböcker?

Tja kanske för att – om man får citera Maslows behovstrappa – att faran är över och man mentalt går från att ”klara livhanken” till vardagens trivialiteter…

Ett gott tecken. Och såna är sköna att samla på.

Semla (från wikipedia):

Ordet semla är den vanligaste benämningen i Sverige som helhet och kommer antagligen från latinets semila som betyder fint mjöl. Ordet semla betydde från början en brödbulle vilken som helst.

Jag vill verkligen tacka alla som kommit med uppmuntrande ord under de här dagarna. Vilket stöd och vilken värme jag fått känna. Jag är överväldigad! Och jag som låg på lassa och tänkte att vi människor är så stressade att vi aldrig har tid med varandra nuförtiden. Oj, vad jag hade fel!

Liten uppdatering av läget:

Det positiva: Jag mår väl helt ok. Även om humöret fått sig en törn och ansiktsförlamningen gör att det är allt annat än kul att äta, dricka och försöka grimasera. Är otålig och vill att det snabbt ska bli bättre, men det att det kan ta mellan 3 och 6 månader. Ögat är nästan värst. Suddigt och hänger inte riktig med (även om mina vänliga och välmenande svärföräldrar hävdar att jag ser ”helt normal” ut

Det oroliga: Väntar fortfarande på provsvar, för att höra vad som riktigt orsakat detta. I väntan på klara besked så käkar jag diverse mediciner som ska ta kål på diverse saker som det skulle kunna vara. Och det gäller att inte läsa packsedlarna på mediciner inser jag. Är man inte sjuk så kan man minsann bli det av biverkningarna (tips: Läs inte ”Sällsynta biverkningar” om du har den minsta läggning åt det mer hypokondriska hållet…

Urlakad efter tre långa sammanträden som sammanlagt spände över nästan 11 timmar…

Trött, ont i ryggen, slut i huvet och ändå en massa ogjort.

Dags att ladda batterierna.

Ibland slås jag över hur mycket onödigt man samlar på sig. Och hur fort man börjar tycka att det onödiga är nödvändigt…

Är det nu inte dags för en ny dator? Elle mobil? Eller skulle jag inte ha en jacka som var nånstans mellan vinter- och vårjacka?

Man sneglar och jämfor och känner hur mycket äldre grejer man har jämför med resten av världen. Ta TV:n som exempel. När vi köpte den för några är sen var den en ocean till skärm. 28 tum. Det var som om vi skulle behöva placera TV:ni längst bort i rummet för att inte drunkna i sen stora bilden.

Sedan dess har mycket hänt. Först nåt är med bredbilds-TV, som ju alla var TVUGNA att skaffa sig. Sen plasma-, LCD och nu plattvågen.

Ingen tycker längre att vi har för stor TV. Inte vi själva heller. Men däremot har vi kanske norra Europas tjockaste TV, eller iallafall nära…

***

I början på vintern köpte jag en snöslunga också. Det var inte utan att jag tänkte både en och två gånger. Snöslunga. Hur mycket i-landsprodulkt är inte det? Inte är man så gammal att man inte klarar av att skrapa av uppfarten med en vanlig skovel?

Men mina snöslungedrömmar växte i takt med att snödrivorna blev allt högre. En jobbarkompis svärmor skulle sälja sin så jag slog till. Ungefär samtidigt så började det töa. I stort sett hela set vintervita täcket försvann, och där stod jag med en snöslunga som inte behövdes och ni av norra Europas tjockaste TV-apparater…

Nitlott, liksom.

Men nu, efter att det snöat oavbrutet i flera dagar, känner jag mej nöjd igen. När alla mina kompisar suckar och pustr bakom meterhöga drivor sitter jag förstrött och tittar ut bakom köksgardinen och hoppas kunna slunga en gång till innan det blir kväll. Det är ju så försvinnande lätt. Och så manligt :) Mycket manligare än en platt TV…

Trodde aldrig att jag skulle skriva ovanstående rubrik nångång, jag som kategoriskt försöker hitta alternativ till Micro$oftprogram. Pages eller Nisus Writer eller (jabba) Scrivener istället för Word. Keynote istället för PPT, Numbers istället för Excel, Filemaker istället för  Access, Gmail istället för Hotmail osv.

Men Bill Gates måste få cred. Han må ha tjänat in en massa miljoner, men nu använder han dem på ett föredömligt osjälviskt sätt. Ok kan cynikern säga, ”men han får ju cred för det, ska han blåsa upp sitt ego med pengar han tjänat på oss Officeslavar?” 

Måhända. Men kan man utrota polio och andra sjukdomar som drabbar så många som aldrig ens har chansen att välja eller välja bort Microsoft må det vara hänt. Hejja Gates. Hellre det än att ingen får åka cred-snålskjuts men ingen heller får en sådan hjälp ur en nästan  hopplös situation

Om du vaknade upp i dag och kände dig deppig, är du troligtvis inte ensam. Måndagen den 19 januari 2009 kan nämligen vara den mest deprimerande dagen genom tiderna, anser en expert.

Se där ja. Själv tycker jag det känns lite hoppfullt. Hoppas jag har rätt och att experterna har fel denna gång.