Har försökt lösa det genom att lägga på ett extra kol, medan man jagat mellan alla borden. Och jag har slagits av hur lite man egentligen lärt sig under alla julruscher.

Men nån ny lärdom har det blivit.

Jag var på middag dan innan julafton, och kom att sitta intill en äldre kvinna. Hon bor på äldreboende både pga sin ålder och för att alzheimer gör att hon behöver alltmer hjälp och tillsyn.

Middagen var trevlig, men damen satt mest tyst. Kom med några korta inlägg, men satt annars mest och funderade, men det verkade som hon inte riktigt kom ifatt tanken. Råkade ta fel bestick och suckade lite urskuldande när bordsgrannen tog tillbaka sin gaffel och kniv. Så log hon mot mig och sa försiktigt att var känd i familjen för att hon kunde börja sjunga lite när som helst.

”Mina söner brukar säga att ”oj nu ska mamma sjunga igen” log damen.

”Jamen det är väl härligt att du sjunger….vad brukar du sjunga då?” undrade jag liksom för att fortsätta samtalet.

Damen blev allvarlig, och jag såg hur hon letade formuleringar.

”Vet du …när jag inte riktigt mår bra och det känns tjorvigt inne i huvet brukar jag börja sjunga för mig själv. Ibland hittar jag bara på en sånger som…” – och så stämde hon upp i en spontan, egenhändigt ihopsnickrad truddelutt:

”Tack Gud för att jag har fått vakna idag… – och vet du då brukar det kännas bättre igen” sa damen och tittade nöjt mot mig.

Jag blev nästan tårögd. Tänka sig att denna dam, mitt i sin situation, fick lära mig lite av förnöjsamhetens konst.

Jag har lång väg att gå…