Jag menar inte de där slitochsläng-deckarna som man läser och sen är det bra med det. Nej jag menar de andra, alla bra-att-ha böcker som man verkligen vill spara, och alla böcker som liksom blivit en symbol för ett framsteg, ett genombrott ett kärt minne.

Dessutom har jag har aldrig upphört att utbilda mig, utan likt en hamster samlat på mig böcker om allt från kommunikationsstrategier och affärslitteratur till biografier, teologisk litteratur och hurtfriska hyllmeter med kognitiv psykologi. Jag har läst mig till många aha-upplevelser på nätterna.

Men nu måste nåt göras. Böckerna står i dubbla rader på alla normala bok-ytor och vi försöker vara så kreativa som möjligt när det gäller att hitta nya ytor som vi kan göra till bokförvaring.

Idag rensade jag sovrummet. Bara för att upptäcka att böckerna knappast rymms i arbetsrummet längre, och vardagsrummets stora bokhylla dignar redan under alla boktravar.

Hjälp Hur gör du? Hur borde jag göra? Kom gärna med tips….

Minnesvärd. Avslappnande. Underhållande. Och understundom ganska dramatisk.

Och det verkar inte vara slut ännu. Alldeles nyss ringde telefonen och en orolig granne på bilsemester undrade om jag inte kunde springa över och se så att de inte hade inbrott. Larmet – som var kopplat till deras telefon – tjöt i ett.

Jodå. Så där lagomt kaxig stövlade jag över till grannhuset och började leta efter tecken på inbrott. Jag upptäckte mer än så: Där i hallonbuskarna stod en man och tryckte.

”Jahaja, jo jag hörde att larmet gick, jag var lite långsam där inne” sa han lite sävligt men inte alls bekymrat.

Han var arbetskamrat till grannen bedyrade han. Och när jag stod där och funderade om jag ska kontakta polisen eller tro honom kom en kvinna från huset, som tydligen var hans fru. Inte heller hon speciellt orolig över vad som hänt.

”Du var kanske lite långsam där inne…” förklarade hon.

Så vad gjorde jag?

Tricket var – trodde jag – att få en ordentlig hävert så att jag kunde bända upp busken med rötter och allt. Därför skar jag av rötter runt busken med hjälp av en trädgårdsspade Sedan var det dags för spettet.

Jag gjorde som förra gången. Pallade upp med bräder och såg till att spettet sätt rejält i marken. Sen var det bara att hoppa upp på änden och åstadkomma det där rotavslitande knycket.

Men ibland går det inte som man tänkt sig. Istället för att trycka till uppe på spettet halkade jag av och gjorde en smärre saltomortal för att sedan landa på mage uppe på spetsen. Lyckligtvis på sidan av magen och lyckligtvis med en skräckblandad beakutsamhet att försöka undvika att bli spetsad.

Och så där löjligt vuxet så försökte jag att dölja gråten tills jag kom utom syn- och hörhåll för sonen som hoppade studsmatta intill. Sen kom den desto mer. För jag kan försäkra att det finns mycket skönare sätt att avsluta en försommardag än att landa på ett spett i trädgården.

Det här lär heller inte bättra på mina chanser att jobba extra som lärare på lantbruksskolan. Men jag kan iallafall ge ett par tips om hur man INTE ska göra…

Men det här är nog bland det minst roliga jag vart med om på år och dag. . Slapp i ansiktet men värk i kroppen. Ser suddigt. Ljusöverkänslig (solglasögon inomhus är liksom tragikomiskt) och på ett allmänt deppigt humör.

Note to self: När jag blir frisk ska jag aldrig klaga över den vanliga lunkande vardagen.

Jag önskar intensivt att det ska vända nu…

”Jaha, nu fick väl pappa rabies också…”

Konstpaus. Vad ska den närmast ormfobiskt rädda pappan svara på det?

”Eh ja…ibland, men här finns det inga ormar, sov nu” försöker jag med.

”Jag är rädd. Och när jag tänker på dom så finns dom ju liksom inne i huvet” kommenterar sonen.

Suck. Klassisk betingning skulle förmodligen Pavlov kallat det.

”Men säg åt huvet att det inte är sant” provar jag.

I nästa ögonblick hör jag sonen nynna:

”Jingle bell, jingle bell, jingle bell rock…Schools out all summer…” och några gitarriff.

Sen blir det tyst.

Otroligt vad barn kan koppla om snabbt. Jag har mycket att lära av sonen också…

Är det nu inte dags för en ny dator? Elle mobil? Eller skulle jag inte ha en jacka som var nånstans mellan vinter- och vårjacka?

Man sneglar och jämfor och känner hur mycket äldre grejer man har jämför med resten av världen. Ta TV:n som exempel. När vi köpte den för några är sen var den en ocean till skärm. 28 tum. Det var som om vi skulle behöva placera TV:ni längst bort i rummet för att inte drunkna i sen stora bilden.

Sedan dess har mycket hänt. Först nåt är med bredbilds-TV, som ju alla var TVUGNA att skaffa sig. Sen plasma-, LCD och nu plattvågen.

Ingen tycker längre att vi har för stor TV. Inte vi själva heller. Men däremot har vi kanske norra Europas tjockaste TV, eller iallafall nära…

***

I början på vintern köpte jag en snöslunga också. Det var inte utan att jag tänkte både en och två gånger. Snöslunga. Hur mycket i-landsprodulkt är inte det? Inte är man så gammal att man inte klarar av att skrapa av uppfarten med en vanlig skovel?

Men mina snöslungedrömmar växte i takt med att snödrivorna blev allt högre. En jobbarkompis svärmor skulle sälja sin så jag slog till. Ungefär samtidigt så började det töa. I stort sett hela set vintervita täcket försvann, och där stod jag med en snöslunga som inte behövdes och ni av norra Europas tjockaste TV-apparater…

Nitlott, liksom.

Men nu, efter att det snöat oavbrutet i flera dagar, känner jag mej nöjd igen. När alla mina kompisar suckar och pustr bakom meterhöga drivor sitter jag förstrött och tittar ut bakom köksgardinen och hoppas kunna slunga en gång till innan det blir kväll. Det är ju så försvinnande lätt. Och så manligt :) Mycket manligare än en platt TV…