Samtidigt inser man att Morden i Midsommer inte är detsamma utan fika. Igår blev det ett inspelat avsnitt och roiboos-te. Nåja…

Att skriva en blogg är alltid en avvägning. Att vara personlig men inte för personlig. Att berätta episoder utan att utelämna andra människor. Att fundera ”högt” men veta var det privata måste ta vid.

I helgen har jag varit med om en otrevlig upplevelse som jag tvekar att dela med mig av. Samtidigt, resonerar den modigare delen av mig, är det väl detta man ska göra, våga vara lite mer personlig…?

Det började som en stelhet i läppen på fredagsaftonen. En stelhet som jag tänkte hade med nacken att göra, med de kotor i ryggen/nacken som spökat för mig under en tid. Eller stress. Hursomhelst, nåt som man… (klicka på ”continue reading” om du vill läsa vidare, eller så hoppar du till nåt lättsammare)…lätt kunde avhjälpa med ett varmt bad.

Men det hjälpte inte. Inte heller en sömnstund i soffan. Eller massage. Så när jag skulle borsta tänderna innan det var läggdags och det kändes som om jag hade varit hos tandläkaren och fått en bedövning så befarade jag att det var nåt annat.

Jag ringde sjukvårdsupplysningen och fick åka upp till akuten. Och blev inlagd:

”Antingen ansiktsförlamning eller stroke” blev svaret.
Suck. Inget av orden är såna man vill höra, för att uttrycka det lindrigt.
Och att hamna på strokeavdelningen och träffa medpatienter som är 30-40 år äldre och jättesjuka både skrämmande och stämmer till eftertanke…

Hursomhelst efter en natt med EKG, övervakning och blodtryckskollar så blev det kontraströntgen, läkarbesök och ännu fler timmars ovisshet. Till slut tyckte man att läget var så stabilt att jag fick åka hem, men med en malande känsla av att symptomen höll på att förflytta sig till vänster sidan.

Äsch tänkte jag. Det är inbillning. Man hinner ju tänka en hel del när man ligger i en sjuksäng.

Sagt och gjort. jag åkte hem, bara för att inse att problemen på vänster sida tilltog. Till slut ringde jag upp på lasarettet igen och fick komma på nytt besök. ”Jominsann, jättekonstigt” tyckte läkaren, men visst hade det flyttat sig.

Däremot var det positivt på så sätt att man nu var ganska säker på att det var ansiktsförlamning och inget annat. Därför blev det byte av mediciner och hemskickning och en remiss till öronkliniken.
Besöket där dan efter bekräftade också det den första läkaren sagt. Nu är man ganska säger på ansiktsförlamning, vilket ju känns mindre hemskt på nåt vis. Läkaren gav också gott hopp om att jag skulle bli återställd. Även om är vänster sida av ansiktet inte så kul (eller ganska kul om ni frågar min fru och barn, dom tycker att det ser väldigt lustigt ut när jag försöker vissla, le eller äta), så pekar det mesta på att jag är återställd inom ett halvår.

Men sånt här stämmer verkligen till eftertanke.
Dels vad som är viktigt och vad som bara är bråttom (för att citera Stephen Covey), dels hur bra det är med sjukvårdspersonal som verkligen bryr sig om och kan ta hand om unga som gamla (tack Patrik och ni andra på Medicin 1), och dels vad livet egentligen går ut på…

Nåja.

Nu hoppas jag på ett någotsånär snabbt tillfrisknande, och jag har ganska gott hopp.

Kanske blev detta blogginlägg för personligt. Kanske. Men å andra sidan behöver inte allting vara hurtfriskt eller lagom. Livet är mer än så…