”Never let your memories become greater than your dreams.”

Tål att tänkas på. Drömmar behöver inte vara orealistiska heller. Men de har den fördelen att de hjälper en att fokusera på rätt sak: Framtiden.

I går var vi på min svägerskas 50-årskalas.

Tänk vad tiden går när man har roligt…

Februari minusgrader ymnigt snöfall och snålblåst. Jag vet att det gäller att leva här ich nu, men sådana månader gäller det mest att överleva. Rätt eller fel?

Jag inser att jag tycker glädje är vackert på människor. Rätt eller fel?

Jag har allt jag behöver inser jag. Har liksom tappat intresset för att shoppa på stan. Det enda som jag saknar nu är ett nytt tennisrack. Och Apples iPad. Och jag låtsas att de inte ska kosta så mycket. Rätt eller fel?

Igen har jag ont i nacken/armen och borde därför träna den. Fast när jag gör det får jag ondare och låter därför bli. Vilket gör att smärtan kvarstår. Så i morrn blir det tennis iallafall. Rätt eller fel?

Jag minns att jag inför 2009 filosoferade kring vad året skulle ha i sitt sköte, och att min önskan var att det var året då allt skulle bli roligt igen. Efter ett par år när jag tyckt att för mycket gått för tungt längtade jag efter 2009, året då det hjärtliga gapskrattet skulle återvända.

Hur blev det då? Nja, jag får nog konstatera att jag får fortsätta drömma. Efter att ha börjat året med en ansiktsförlamning, borrelia, stress och diverse motgångar väntar jag fortfarande på att vardagen ska bli roligare.

Jag vet, vuxenlivet handlar inte om att kunna njuta av oplanerad ansvarslöshet, men de gånger man får uppleva spontanskrattet – som i söndags afton då jag och mina kompistenorer i kören var allt annat än vuxna – inser man att det är en viktig del av vardagen.

För livet består ju mest av just vardagar.

Därför upprepar jag mitt nyårslöfte, eller kanske rättare sagt nyårslängtan, om att 2010 ska bli året då jag åter börjar varva vuxenlivets viktigheter med barnsliga bubbligheter igen.

Jag tror att det är mer jag. Iallafall vill jag att jag ska vara mer så..

Är det bara jag som tycker att veckorna går för fort?
Missförstå mig rätt, jag gillar helgen, ledigheten och allt det där, men jag tycker samtidigt att det är skönt att känna att nu har man betat av en riktig arbetsvecka, hunnit ett ton saker och kan njuta av ledigheten.

Men tjoff bara så har ännu en vecka gått. Snart är det jul. Snart ska vi ställa om klockorna, måla påskägg och klä midsommarstången.

På fikat i går diskuterade vi vad man skulle göra för att få tiden att gå långsammare igen. Vi kom fram till att tråkighet kanske skulle hjälpa:

• Tvinga sig att inte göra nånting en hel dag, möjligvis titta på klockan.
• Ställa fram en Big Pack med glass och vänta på att den ska smälta
• Stirra på postlådan tills posten kommer, och sedan inte få öppna den på ytterligare två timmar.

Fast å andra sidan. Då försvinner ju den tiden utan att man hann göra nånting…

Hmm, knepigt.

Till och med på ICA undviker vi ögonkontakten. Vi stirrar blint ner i kontokortsmaskinenas display och konstaterar att ”transaktionen är genomförd”.

Men kontakten?

Så idag startade min lilla motståndsrörelse. Jag tittade kassörskan rakt in i ögonen och gav henne ett leende. Och fick ett tillbaka.

Sånt är mer värt än 140 tecken.

Vissa människor verkar våga vad som helst, och trigga på att hela tiden hitta nya adrenalinkickar, medan andra mår bäst av att vara stilla, osynliga och inte ta några som helst risker.

Sen finns det vi andra. Vi som vill och drömmer, men när det kommer till kritan börjar fundera varför vi nånsin sa ja. Den andra halva av detta påstående har växt med åren. Jag minns förr i tiden, när jag spelade i popband och älskade micken. En ljudcheck på en Finlandsturné var kulmen. Ljudanläggningen skulle tstas och jag såg det som min stora chans i livet att få köra spontan stand-up i hurlängesomhelst.

Annars är det nu. I helgen ska jag föreläsa och det är inte utan att jag gruvar mig, fast jag kört konceptet förut och vet att det både är bra och efterfrågat.

Men jag börjar ana att det egentligen är likadant för alla. Anders Bagge i Idol är så nervös han får feber, bara för att ta ett exempel. Henrik Schyffert är också skitnervös fast han gjort samma sak i 20 år. Och dom har ju förväntningar på sig. Jag är ju bara…jag.

Känns redan lite bättre. Måste fantomen kissa fast han ser så tuff ut så får väl jag också gå på toa…

• varför man egentligen slutar träna upp sin kropp bara för att rehab-träningen funkade. Nu måste jag ju börja om från början igen?

• varför det inte är mer fotboll på TV?

• hur jag ska få balans mellan entusiasm och vila. Jag triggas av att upptäcka nya saker, men inser att jag också mår bra av en tråkig timme av ingenting alls.

• hur det kan komma sig att ekonomiexperterna både säger att det har vänt till det bättre men att det ska bli fortsatt sämre.

• hur mycket klokt folk kan formulera på bara 140 Twittertecken.

• hur vi samtidigt riskerar snuttifieringsskörbjugg om alla tankar ska rymmas inom så få tecken.

Det är några tankar som går genom skallen så här efter en god hänt-i-veckan-middag.

Vad funderar du på?

”Lampa….blomma….lampa…”
”Spegeln…..hallå där”

Ännu säger lillan inte mycket. Nåt enstaka joller. Men mamman ger sig inte. Substantiven haglar. Och tålamodet är oändligt.

Inte undra på att vi lär oss prata. Med föräldrar som väntrumsmmamman är det ju nästan oundvikligt att lära sig saker…

Men hur är det nu? I vuxen ålder? Blir lite filosofisk och undrar vem som skulle kunna vara min ”väntrumsmamma”. Och vilka ord jag isåfall borde lära mig: Njut-av-nuet, kanske?

Du då? Vilket ord skulle du vilja skicka med mig?

Jag minns att vi oroade oss på liknande sätt inför millennieskiftet; hur alla datorer skulle bli obrukbara när 1999 blev 2000.

Eller är det bara jag som stoppar huvudet i sanden och hoppas att sjukdomshotet ska försvinna?

Hursomhelst: De som tillverkar Tamiflu klappar säkert händerna…