Lyssnar på min son när han leker med sina kompisar. Beroende på vem han leker med låter han väldigt olika. Med A är han lugn och påhittig, med J är han angelägen att vars till lags och har inga egna initiativ.

Blir filosofisk och funderar på om man är så själv också – även i vuxenvärlden?

Förmodligen. När ska man lära sig att bara vara sig själv? Och vad ÄR mitt rätt jag? Kanske i det sammanhang där man avslappnat inte behöver tänka på hut man för sig..eller?

Läste detta. Jag hoppas att det bara är en mardröm och att jag snart vaknar och upptäcker att Sverige i verkligheten är mycket mer välkomnande..

Läser att människan – enligt en engelsk forskarrapport – tydligen blir surare vid 52 års ålder. I mitt fall verkar detta inträffa mycket tidigare.

Jag har funderat mycket över detta. Vad som gör att jag allt oftare tycker att jag har rätt. Varför jag blir alltmer intolerant mot de som är intoleranta – och därmed blir en av de jag är irriterad på. Varför jag känner att jag borde tänka mig för innan i fler fall istället för att som tidigare ånga på i ungdomlig iver och lyckas få det någorlunda rätt med adrenalinets hjälp.

Har inga svar. Kanske kommer de i 52-årsåldern..

Det slog mig att jag nu – förhoppningsvis – levt halva mitt liv.
Men nu då? Läste detta på en kompis Facebookstatus alldeles nyss.

”Never let your memories become greater than your dreams.”

Tål att tänkas på. Drömmar behöver inte vara orealistiska heller. Men de har den fördelen att de hjälper en att fokusera på rätt sak: Framtiden.

Bland det första jag gjorde tillsmmans med min dåvarande flickvän (och numera fru) var att bjuda henne på min mosters 50-årsfest (jag vet, Inte någon grammisvinnare i klassen ”romantiska idéer”. Menhursomhelst:

I går var vi på min svägerskas 50-årskalas.

Tänk vad tiden går när man har roligt…

I går hade jag varit anställd på t/r i 20 år. Tänka sig vad tiden går fort när man har roligt. Men samtidigt – 20 år på samma arbetsplats gör mig inte till hoppjerka eller karriärist heller. Rätt eller fel?

Februari minusgrader ymnigt snöfall och snålblåst. Jag vet att det gäller att leva här ich nu, men sådana månader gäller det mest att överleva. Rätt eller fel?

Jag inser att jag tycker glädje är vackert på människor. Rätt eller fel?

Jag har allt jag behöver inser jag. Har liksom tappat intresset för att shoppa på stan. Det enda som jag saknar nu är ett nytt tennisrack. Och Apples iPad. Och jag låtsas att de inte ska kosta så mycket. Rätt eller fel?

Igen har jag ont i nacken/armen och borde därför träna den. Fast när jag gör det får jag ondare och låter därför bli. Vilket gör att smärtan kvarstår. Så i morrn blir det tennis iallafall. Rätt eller fel?

Jag minns att jag inför 2009 filosoferade kring vad året skulle ha i sitt sköte, och att min önskan var att det var året då allt skulle bli roligt igen. Efter ett par år när jag tyckt att för mycket gått för tungt längtade jag efter 2009, året då det hjärtliga gapskrattet skulle återvända.

Hur blev det då? Nja, jag får nog konstatera att jag får fortsätta drömma. Efter att ha börjat året med en ansiktsförlamning, borrelia, stress och diverse motgångar väntar jag fortfarande på att vardagen ska bli roligare.

Jag vet, vuxenlivet handlar inte om att kunna njuta av oplanerad ansvarslöshet, men de gånger man får uppleva spontanskrattet – som i söndags afton då jag och mina kompistenorer i kören var allt annat än vuxna – inser man att det är en viktig del av vardagen.

För livet består ju mest av just vardagar.

Därför upprepar jag mitt nyårslöfte, eller kanske rättare sagt nyårslängtan, om att 2010 ska bli året då jag åter börjar varva vuxenlivets viktigheter med barnsliga bubbligheter igen.

Jag tror att det är mer jag. Iallafall vill jag att jag ska vara mer så..

Är det bara jag som tycker att veckorna går för fort?
Missförstå mig rätt, jag gillar helgen, ledigheten och allt det där, men jag tycker samtidigt att det är skönt att känna att nu har man betat av en riktig arbetsvecka, hunnit ett ton saker och kan njuta av ledigheten.

Men tjoff bara så har ännu en vecka gått. Snart är det jul. Snart ska vi ställa om klockorna, måla påskägg och klä midsommarstången.

På fikat i går diskuterade vi vad man skulle göra för att få tiden att gå långsammare igen. Vi kom fram till att tråkighet kanske skulle hjälpa:

• Tvinga sig att inte göra nånting en hel dag, möjligvis titta på klockan.
• Ställa fram en Big Pack med glass och vänta på att den ska smälta
• Stirra på postlådan tills posten kommer, och sedan inte få öppna den på ytterligare två timmar.

Fast å andra sidan. Då försvinner ju den tiden utan att man hann göra nånting…

Hmm, knepigt.

Min fru har en point. Vi håller på att tappa ögonkontakten. FaceBook ör ju namnet till trots inte nåt vi gör ansikte mot ansikte, utan nåt vi gör med de vi INTE träffar. SMS ersätter de flest små spontana kontakter, även inne i samma hus. ”Vill ni ha fika?” messar vi till tonårsdottern när hon stängt in sig med den nya killen.

Till och med på ICA undviker vi ögonkontakten. Vi stirrar blint ner i kontokortsmaskinenas display och konstaterar att ”transaktionen är genomförd”.

Men kontakten?

Så idag startade min lilla motståndsrörelse. Jag tittade kassörskan rakt in i ögonen och gav henne ett leende. Och fick ett tillbaka.

Sånt är mer värt än 140 tecken.

Ibland kan man undra.

Vissa människor verkar våga vad som helst, och trigga på att hela tiden hitta nya adrenalinkickar, medan andra mår bäst av att vara stilla, osynliga och inte ta några som helst risker.

Sen finns det vi andra. Vi som vill och drömmer, men när det kommer till kritan börjar fundera varför vi nånsin sa ja. Den andra halva av detta påstående har växt med åren. Jag minns förr i tiden, när jag spelade i popband och älskade micken. En ljudcheck på en Finlandsturné var kulmen. Ljudanläggningen skulle tstas och jag såg det som min stora chans i livet att få köra spontan stand-up i hurlängesomhelst.

Annars är det nu. I helgen ska jag föreläsa och det är inte utan att jag gruvar mig, fast jag kört konceptet förut och vet att det både är bra och efterfrågat.

Men jag börjar ana att det egentligen är likadant för alla. Anders Bagge i Idol är så nervös han får feber, bara för att ta ett exempel. Henrik Schyffert är också skitnervös fast han gjort samma sak i 20 år. Och dom har ju förväntningar på sig. Jag är ju bara…jag.

Känns redan lite bättre. Måste fantomen kissa fast han ser så tuff ut så får väl jag också gå på toa…