I går kväll, sedan sonen somnat var det en hel del smussel och pyssel. Han skulle få det han så intensivt önskat sig: Guitar Hero World Tour. Vi monterade och kalibrerade (återkommer till det senare) och gömde presenten under filtar i allrummet (nb: det är inte lätt att gömma undan ett trumset så det inte syns :)

Strax efter fem vaknade sonen. Och var orolig att alla andra skulle försova sig. När klockan äntligen var 06.15 (vi kunde inte vänta längre) så var det dags för ”ja-må-ha-leva” och presentutdelning. Han fick först en present av sin syster, och sen ett legobygge av oss. Då brast det för honom:

Han dukade legopresenten i sänger medan han m y c k e t besviket utbrast: ”Men jag hade ju önskar mig World Tour…jag hade ju önskat mig…”

Det var hjärtskärande. Men desto gladare blev han när han klev ut ur sitt rum. Familjen blev plötsligt The Band. Vi höll aldrig på att få sluta.

• PS: Har du ett band – anställ mig aldrig som trummis – det är tydlig risk att bandet aldrig får spela klart sina låtar på konserterna…

• PS2: Har ni också – som vi – problem med att GHWT laggar, läs detta dokument (tack Leif)

Idag har vi diskuterat utlandsresor. Vi har tittat på Guitar Hero World Tour (a 1875 kr) och vi har ätit middag på restaurang.

Men sen gjorde vi det som sonen tycker är det bästa man överhuvud taget kan göra i tillvaron:

Rundpingis med hela familjen. På vardagsrumsbordet, och med videoband som nät. Kostnad: Noll kronor.

Ibland är de mest värdefulla nöjena ganska gratis…

Visade den senaste ombyggnationen på vårt kontor för sonen nu i afton: t/r:s tak-altan, med utsikt över centrala Skellefteås innerstad. Den visningen blev inte riktigt vad jag tänkt det.

Istället för att lite försiktigt påpeka hur högt det var, rusade han förtjust fram till ena kanten och började klättra upp på takprånget ovanför altanen.

”Kom ner” flämtade jag.
”Nej jag ska bara se där borta svarade sonen och klättrade vidare mot bortre kanten (där vi pratar 5 meter stuprätt ner på en parkering). Som tur var fick jag tag i ena benet medan jag hör min son exalterat ropa:

”Baaaaaack flip!”

Några sekunder senare var vi nere vid kaffeautomaten, på betryggande avstånd från altanen…

Det där med höjder har aldrig varit min styrka…

iCentrum. Roligt och viktigt!
+ Fika
+ Promenad runt broarna. Sola
+ Hem och skotta fram grillen
+ Hänt i veckan till söndagsmiddag (nej, fick inte loss grillen)
+ En kort tupplur. Skönt.
+ Besök av Li & Norna. Kul!
+ Bio. Monsters versus Aliens. Riktigt bra!
+ Slappa med familjen
————————————–
= En bra söndag

Min son är en stålman

Knappt nån gång under hans 10-åriga liv har jag hört honom gråta för att han ramlat och slagit sig. Har knappt nån gång hört honom säga att han inte orkar längre, även när han tvingats med på långa söndagspromenader av sina föräldrar.

Men det är klart. Alla stålmän möter nån gång sin kryptonit. I morse stod Lukas i duschen och plötsligt hörde jag honom ropa:

”Hjäääälp. Ring ambulansen…”
Men direkt därefter la han till:
”….eller vänta…det var bara lite vatten i näsan…”

Hämtade dottern hos några kompisar på lördag natt och fick en hälsning från hennes bloggande kompisar.:

”Hälsa Roggalogga”

Gulp. Nästa generation skribenter håller ett öga på mig. Nu får man prestationsångest ;-)

Min fru kom hem sent i går. Hon hade – tillsammans med en radda musiklärare från olika delar av landet – haft avslutning på en flerstegskonferens som de haft tillsammans. Det var middag med konsert där de ackompanjerade Helen ”Du är min man” Sjöholm och en annan konsert där förra årets musikskola (den lilla orten Mark från Östergötland) gjorde en makalöst genomtänkt och uppskattad multimediakonsert.

Men mest njöt frun av klarinetten. Hon är sån. Visserligen spelade hon tredjeklarinett och i ett register som troligen gjorde att ingen utanför klarinettstämman kunde höra henne (prova själv att överrösta nån med klarinettens låga toner). Men ändå

Så hon kom hem, mitt i natten. Så till sig att hon A) glömde släcka lamporna på nedervåningen och B) glömde stänga ytterdörren. Trots att det var 16 grader kallt ute…

Tänk på det innan du uppmuntrar ditt barn att börja spela klarinett. Man kan bli så till sig att det blir minusgrader hemma….

Ok, det är naturligt att pappor är stolta över sina döttrar. Men visst sjunger hon bra?

Ibland är det ganska skönt när nån blir befriande burdus. Som idag efter maten när jag la mig på köksgolvet och suckade över hur slut man kan bli av att äta middag när enbart halva ansiktet fungerar.
Mitt under mina suckar bar det sig inte bättre än att frun råkade spilla vatten på mig nåt hon lyfte ur en kastrull ur diskmaskinen. Rakt i ansiktet: Varvid dottern var snabb att konstatera:

”Jaha, nu fick väl pappa rabies också…”

Söndan då orken började återvända. Då iCentrum kändes klockrent. Då man igen fick känna ombryddheten. Då Trinity kändes så…omtänksamt avslappnat. Då man kände att man har en så fin familj. Då oron började lägga sig.

Vilken bra söndag.