I natt sover mina föräldrar den sista natten i sitt hus. Det hus jag vuxit upp i. Det hus jag blev tonåring i. Det hus jag kommit hem till..

Men jag känner inget vemod. Ingen nostalgi. Jag är faktiskt mer glad att de till slut vågat ta steget att flytta till en lägenhet.

Jag funderar på varför jag känner så, jag som brukar vara riktigt nostalgisk….

Förmodligen är det så att jag – hela jag – flyttat hemifrån. Jag är glad för det hus som varit mina föräldrars sedan 1968-69. men nu går vi vidare.

Just hemkommen från en tvådagars fjällvandring. En premiärtur för mig. En start på ett nytt kapitel i livet säger frun.

Och ja, jag säger inte emot…

Den 28 maj är det Champions League-final mellan ManU och Barcelona. Den 28 maj är det samtidigt fest för den blåsorkester min fru är med i. Med respektive. Missförstå mig rätt, jag gillar att gå på fest med min fru. Och jag gillar blås (har ju själv fuskat med både sax och klarinett). Men jag menar – Champions League…

Hur löser jag detta? Tips mottages tacksamt…

Vi har en inneboende just nu. Han heter Alex och har en egenhet. Dagtid är han lugn och tillbakadragen, och gör egentligen inte så stort väsen av sig.

Men på nätterna: Han verka aldrig behöva sova. Istället håller han i gång till den milda grad att vi andra har knappt för en blund i ögonen. Ganska snart insåg vi att han liksom inte kan låta bli och för att vi andra ska få några timmars välbehövlig skönhetssömn så får han nu sova inne på toaletten.

Men söt är han, vår hamstergäst.

Av nån anledning har vår familj ett mycket komplicerat förhållande till just motorvärmaren (ok, det är JAG, men det känns bättre att säga ”familjen”). Vid ett par-tre tillfällen har vår familj (ni fattar…) startat bilen och kört iväg med motorvärmarsladden istoppad inte bara i bilden utan även i huset.

Det har resulterat i att vi fått byta ut eluttaget i huset och, fått köpa nya motorvärmarsladdar i parti och minut (de gillar inte att släpa under bilen när man kör, nämligen) och att vi nu måste använda närmast kirurgisk precision för att få in kontakten i den tilltrasade honkontakten i bilden.

I morse var det dags igen. Med vinterhurviga 15 grader på morgonen, skulle Birgitta skjutsa ”familjen” till jobbet (det börjar bli löjligt med pronomenpseudonymen nu…) och så långt var allting lugnt. Jag var noga med att stoppa in sladden i baksätet tillsammans med väska och vantar och vi åkte väg. Att sladden skulle med i bilen var inte så konstigt eftersom hon behövde plugga in den även på hennes jobb. 15 minus under en hel dag kan annars kyla ner en bil ganska radikalt.

Så jag undrar vad hon tycker nu?

Väl på jobbet kommer jag nämligen på mig att stå med väskan i ena handen och en tre meter lång, grön motorvärmarsladd i den andra handen….

Kallt. Alldeles säkert. Men jag lär få mina fiskar varma ikväll…

Tre av fyra i familjen är krassliga. Snön går nästan upp över husets fönster. Jag väger mer än på flera år. Kylan vägrar släppa greppet. Jag har nackspärra. Att-göra lisan är megalång. Min dator är inne på lagning och jag känner mig halvnaken utan. Jag har helt kommit av mig med löpningen.

Men nu vänder det.
Absolut.

Hej tomten, i år önskar jag mig två saker: En extra veckodag då jag kan göra allt som behövs här hemma och så ner beslutsamhet så jag kan hålla det jag lovar mig själv…

Omtumlande dagar.
• Intressanta besked som man måste förhålla sig till på rätt sätt.
• Nya möjligheter som både är väldigt positiva men samtidigt innebär nya deadlines & mer ansvar.
• Oväntade besked som man får vara glad över.
• Nygamla aktiviteter som för att man känner sig..levande.
• Svåra beslut inför hösten som mognar fram.

Jopp. Det är så här det är att vara vuxen.

Och jag klagar inte. Det här är mest positivt. Tror jag.

Om 26 minuter fyller min dotter 17 år. Overkligt. Tiden från att jag höll detta underverk i min famn för första gången till att jag samtalar om livet med en vuxen familjemedlem har gått så fort att man nästan blir rädd.

Tur att man själv bara är 28 fortfarande…

Sonen ska på fotbollscup, och eftersom det är matcher hela dagen ska klubben ordna gemensam lunch för bara 60 kr. Så här alldeles i sista sekunden kom jag på att detta skulle vara inbetalt, men nu i internetbankernas tid så är ju detta inget större problem. Jag loggade in på SEB, och överförde de 60 kronorna till Stämningsgårdens IF.

Eller: Nååågot mer.

Eftersom jag förväxlade fältet för summa och fältet för datum så råkade jag trycka iväg en överföring på 20 100 605 riksdaler.

(”Ät pojke, ät – pappa har minsann betalt för den här lunchen…”

Lyckligtvis (?) påpekade SEB att jag inte riktigt hade täckning för det belopp jag ville sända iväg, så jag fick chansen att prova igen…