Idag börjar visst hockey-VM.
När jag var liten var det en av
höjdpunkterna på året.
Nu är det en turnering som spelas när säsongen egentligen är över.

Hur kunde det bli så? Tja kanske för att fler TV-kanaler gjorde att alla inte hade samma tittarreferens och att hockey VM inte längre blev folkeventet som alla pratade om.

Eller så har Idol, Arga snickaren och Big Brother tagit över, TV där vi kan identifiera oss med deltagarna. Hockey är för svårt. För elitistiskt.

Eller så börjar vi vara mätta på återkommande turneringar. Nåt som kanske skulle förändras genom att vi gjorde om VM till ett vart-fjärde-år-event.

Hur som helst. Om tre kvart startar VM. Och jag läser notiser om Fredrik Ljungbergs hypoglykemi

Efter att ha kraschlandat med Wave och Buzz gör nu Google ett nytt försök när det gäller sociala media med Google+

Genom att bygga upp hela konceptet kring cirklar har man lagt till det som Facebook inte vill att vi ska göra: Välja mottagare av det jag vill säga.

Transparens är bra. Men att skriva över ens integritet till nån annan är inte bra – förutom för de som tjänar pengar på det (hörde jag Facebook?).

Så jag tror och hoppas att Google+ blir en succé.

Jamen hallå, säger vän av ordning.
Ska Google ha hand om vår mail, vår kalender, och nu våra kontakter med vänner och bekanta.

Kanske inte. Jag litar visserligen mer på Google än Zuckerberg, men det är aldrig bra att lägga alla ägg i en korg även om det är hos ett företag som förmodligen går att lita på. Därför gillar jag att Apple nu i höst kommer med iCloud. Då blir min Google-mejl bara en extra ”sign-up” adress..

…blir vår kära dotter myndig. Det känns helt overkligt med tanke på att man själv knappt lämnat tonåren (mentalt alltså, kroppsligen var de några kilo sen…)

Så vad är nästa steg? Är det nu man ska hamna i nån sorts livskris, skaffa Harley, färga håret och fettsuga sig, eller?
Hoppas inte det. Ibland tröstar jag mej med att Mandela var 76 år när han blev president i Sydafrika, så livet behöver uppenbarligen inte vara slut bara för att man närmar sig medeltiden med stormsteg. En annan tröst är att varken jag eller dottern kan åka som ungdom längre, så man kan ju säga att vi är jämnålders…

Sakta återgår vardagslivet till det normala efter en av de bästa somrarna på mycket länge. Tänk, 2010 måste ju gå till historien som det RIKTIGA året. Först en riktig vinter med ett snötäcke långt över metern. Sen en semestermånad med sånt där riktigt sommarväder som man minns från sin barndom. Sol och badväder hart när varenda dag.

Sommaren har bjudit på så många höjdpunkter, att man önskar jag fortsatt föra dagbok (tänk jag slutade i våras efter att ha dagbokat i nästan två år). Typiskt.

Mitt största problem i sommar har varit att jag haft så mycket som jag vill läsa att bokhögen bara växer. På nattduksbordet. På jobbet. I bokhyllan. I datorn. Och i telefonen.

Bäst just nu: ”The Me I Want To Be” av John Ortberg (ljudbok, Audible).

Slutligen, på önskelistan:

• Att Apple släpper uppdateringen till iOS4 så att vi med äldre iPhones slipper ångra att vi uppdaterade till iOS4. Nu är det mer än lovligt segt.

• Att jag ska komma över min springa långsamt-blockering i huvet. Jag orkar egentligen springa fortare men hjärnan sätter liksom stopp.

• Att våra vänner som åker utomlands imorrn ska få en efterlängtad flygrädslofri semesterresa.

• Att Tennishallen ska ha råd att öppna alla fyra banorna igen. Livet utan tennis är fattigare..

• Att valrörelsen kommer igång på allvar. Jag är en sån där som gillar politik, debatten får samhället att kännas levande.

Hörde förresten Latin Kings rap med Olof Palme (!) på lead vocals häromdagen. Tror låten heter ”Fördomar 2″ Vilken text. Aaron Sorkin kunde inte ha gjort det bättre…

Man tror ju att man uppnår ett visst mått av immunitet mot mode med stigande ålder. Been there, done that, liksom.Så nu när pendeln återigen svängt till förmån för knalliga byxfärger så har jag tänkt precis så. ”Ok, jag minns dom förra gången, men då gick jag i 8:an”.

Men nu på lunchen trillade jag dit. Såg en person med närmast självlysande gröna byxor (tänk Ramlösa Citron-dekorfärgen och fördubbla den) och hann tänka ”Fräscht” innan självbevarelsedriften kickade in.

Nej, jag ska inte skaffa såna byxor. Ja, jag erkänner att jag fortfarande går att påverka.

Nu är bara frågan: När kommer de smala läderslipsarna tillbaka?

Jag såg bilen i ögonvrån, på väg upp ur källargaraget. Eller rättare sagt, mina reflexer såg bilen och sa åt resten av kroppen att bromsa omedelbart, fast en utomstående hade sett att det inte alls var någon fara på taket (eller i detta fall källaren).

Så jag gjorde det jag i hel mitt liv berättat för andra att man inte ska göra: Bromsade mest med handbromsen. Iallafall inte om man som denna fredagsaftonen körde på grusbelagd asfalt.

Framdäcket vek sig och moppen la sig likt en klubbad oxe. Jag däremot störtdök och landade med munnen före i asfalten.

Mannen i den vita bilen klev förskräckt ur bilen. Jag försökte resa mig direkt för att visa både för mig själv och för omgivningen att allt gick bra. Vilket liksom bara förstärkte faktum. Jag reste mig med ett ryck och försökte lugna bilisten genom att flera gånger påpeka att det gick bra. Så avslappnat jag bara kunde.

Av hans uttryck att döma var jag inte speciellt övertygande. Eller så var det den blödande munnen, den trasiga framtanden, de skrapade kläderna eller det faktum att jag stod utan ena skon mitt i bensinen som rann ur moppen…

Nåja det gick bra, även om jag blev rejält omskakad.

Och sammanfattningsvis. Nästa gång du ska bromsa: Var försiktig med handbromsen…och om nu olyckan är framme, försök inte spela cool…

Får vi nu bara lite snö på det här så…det blir ju ljusare då #ironi

Jag och min kollega var på kundmöte hos webbyrån. En avslappnad stämning, en kaffekopp i handen, en stor bildskärm och mysiga sittpuffar gjorde det till ett kort koncist och bra möte. Så kort och koncist att vi kunde kosta på oss att dröja kvar och prata lite.

Efter lite ditt och datt var det så dags att återvända till kontoret. Vi strosade över gågatan och pratade om våra trevliga arbetskamrater. Vädret var fortsatt bistert så jag stoppade händerna instinktivt i fickorna.

Och där kände jag den.

Av någon för mig totalt outgrundlig anledning hade jag stoppat på mig kaffekoppen jag druckit ur och den följde nu med från webbkontoret. Hur kan man stoppa på sig en hel kaffekopp? Vad tänker jag med?

Och vad skulle webbbyrån tänka? Var det ett sätt att dryga ut arvodet? Att bygga på sig en brokig servis eller var jag bara en kleptoman?

Man kan bli kallsvettig för mindre.
Nu gäller det bara att hitta ett obemärkt sätt att smyga tillbaka koppen. Och kolla fickorna på sig själv när jag går därifrån;)

Det är mycket om Sociala Media just nu. I går lanserades ännu ett verktyg- Google Buzz. Med denna tjänst integrerad med Gmail hoppas sökmotorjätten kunna locka till sig en rejäl del av den kaka som just nu fördelats upp mellan Facebook och Twitter.

Oavsett om de lyckas eller ej höjs frågorna kring Den Nya Integriteten, när viljan att dela med sig av sitt liv blir viktigare än att värna om sitt privatliv. Facebooks grundare gick ju ut härom veckan och förklarade att privatlivet var dött och öppenheten hade segrat. Att hans företag lever på folks vilja att vägra privatliv är förmodligen inte på något sätt kopplat till hans åsikt.

Jag gillar sociala media. Jättemycket Samtidigt tror jag det finns en gräns där Integritetspendeln slår över och privatlivet blir prio igen. Kanske genom ett ökat fokus på genuin, geografioberoende värderingsgemenskap, snarare än ett ökat behov att berätta för ännu fler ”what’s on my mind”.

Eller vad tror du?

Är det bara jag, eller är det nåt onaturligt över själva företeelsen ”köttklister”?
Om det inte är nåt suspekt, föreslår jag att man funderar ett varv till över själva namnet.

Nu får köttklister det att växa i munnen….
(klicka på bilden för att läsa mer)