Det var november och året var 2000. Vi hade äntligen fått komma till Röda Korsets barnhem och fått träffa vår son, Lukas, en liten liten krabat som från början mest såg förskräckt ut.

Nu satt vi i barnhemmets väntrum och fick träffa doktorn, en äldre kvinna med mycket stor pondus sin litenhet till trots. Hon gick systematiskt igenom saker vi borde känna till och förhållningsregler för den tid vi skulle vara i Bangkok. Vi skulle först få träffa vår son på barnhemmet, sen – när han börjat bli van oss – få ta med honom till vårt hotell för att se hur det gick för honom att sova borta från sjukhusets barnhem för första gången i sitt liv.

”Och här är en bild av er son när han var lite mindre, ni kanske vill behålla bilden?” undrade doktorn innan hon för ett ögonblick gick tillbaka till sitt kontor.

Det är klart vi ville. Jag tittade noga på bilden, och vände mig sedan till Birgitta.

”Otroligt vad dom är duktiga nuförtiden, läkarna. Tänk det syns ju knappt längre” sa jag med beundran i rösten.

Birgitta såg ut som ett frågetecken. Jag började förklara att jag var imponerad över att man kan operera även så små barn för att ge dem en dräglig tillvaro. När Birgitta fortfarande såg frågande ut pekade jag på den enorma bölden som stack ut på Lukas högra sida på bilden, men som nu var som bortblåst.

Min fru började gapskratta. Tydligen var jag så inställd på att nåt skulle vara ett problem att min hjärna övertolkade vissa intryck.

Här är bilden….