Och så får han Nobels fredspris också. Jag säger då det.
Barack Obama har verkligen flyttat fram USA’s positioner i omvärldens medvetande. Från att USA bara för något år sedan nästan var ett skällsord både i öst och väst och mittemellan, till att folk skickar favoritklipp från Youtube och kräsna kulturpersonligheter med stolthet i rösten säger att de läser Obamas självbiografi.
Ändå har resan bara börjat. Det verkar – märkligt nog – som om han får hårdast motstånd hemifrån, att han är för radikal, för förändringsbenägen. Men tillsammans med Mandela framstår Obama som enda politikern i mannaminne som både kan inspirera till förändring och ha civilkurage nog att driva igenom nödvändig förändring även när det blåser.
”Yes we can”, så att säga. Notera att det är framåtsyftande. Obama själv var inte sen att påpeka att det är mer för hoppet än vad han hittills åstadkommit:
Han är värd all heder han kan få, känns väldigt hoppfullt med en sådan president i USA. MEN just det där med fredsjobbet… kändes lite tidigt åtminstone. Så mycket för världsfreden har han ju inte hunnit göra.