Sydafrika 1996-98

Första tiden som afrikan

Nu är man alltså sydafrikan sedan en knapp månad tillbaka. Landet längst ner på kartan är mitt hemland för två år framöver.

Det har varit en omtumlande start. Sydafrika är svårt att få grepp om. Å ena sidan är det möjligheternas land, med rika naturtillgångar och ett vänligt, tillmötesgående folk. Ett exempel på det senare. Visserligen är jag van vänligt bemötande på bank (min mamma jobbbar på Sparbanken) men att en banktjänsteman håller kvar mig efter uträttat ärende och önskar mig en trevlig dag, en lycklig vistelse i landet och ett underbart liv (ungefär så) känns ändå ovanligt. Men trevligt.

Å andra sidan är detta landet där en bil stjäls var sjätte minut och där kriminalitet är en så vanlig del av vardagen att folk lär sig att stoppa pengar på olika delar av kroppen för att ha en lagom summa att ge rånaren när han slår till. Här får man dessutom lära sig att låsa bilen även när man kör bilen och att inte vänta på grönt ljus efter mörkrets inbrott. Se dig för och kör, är rådet.

Man upptäcker också nya nöjen i ett nytt land. Åka hiss är det senaste. Jag trodde aldrig att en vanlig hisstur kunde vara så underhållande. Folk pratar, skojar och diskuterar, och det är inte utan att man ibland tycker det är tråkigt när hissen stannar. Lyckligtvis jobbar jag i ett elvavåningshus i centrala Johannesburg, så jag får ändå min beskärda del.

Givetvis finns det även gott om vanliga nöjen. Mitt i Johannesburg finns t ex ett stort zoo, där man beskåda lejon, elefanter, giraffer och andra vanliga djur i landet. Vi skulle dit med familjen i söndags, men damen i kassan släppte inte in oss. ”Vänta bara ett tag, tills polisen sökt lite mer, vi hade ett litet bomhot här alldeles nyss…”, sa hon. Vilket gjorde att mitt intresse för elefanter svalnade ganska omgående. Det blev en shoppingrunda i Rosebank istället.

****

Västertrafik är faktiskt inte så farligt som jag föreställt mig. Värre är det att man flyttat reglagen i bilen. Stup i kvarten kommer jag på mig att slå på vindrutetorkarna istället för blinkersen. Vilket blir dubbelt fel eftersom det oftast är klarblå himmel här. Man lär sig snabbt vissa ovanor också. Som t ex att titta på den korsande vägens trafikljus. När de slår om till rött kör man. Men trots att det är en miljonstad och rusningstrafik större delen av dygnet är det lätt att köra bil här. Jag har varit betydligt räddare när jag kryssat mellan filerna på StEriksgatan i Stockholm än mellan dito på Commisoner Street mitt i Johannesburg. Här är folk vänliga även bakom ratten.

****

Mandela tillhör de få i världen som blivit en legend redan under sin levnad. Men att han var så stor i Sydafrika fattade jag inte förrän jag kom hit. Folk kan ha många olika åsikter om ANC, och vara irriterade över regeringens politik, men Nelson själv är upphöjd över allt detta. Häromkvällen såg jag ett hyllningsprogram till hans ära på bästa sändningstid, med dikter, sånger och beundrande kommentarer. Jag har svårt att tänka mig att något liknande skulle hända i Sverige. Tänk er att toppa en en lördagkväll på TV med en timmes dikter till Göran Perssons ära…

****

Är det något vi ska försöka importera från Sydafrika så är det vädret. Jag trodde knappt att det kunde vara möjligt med så mycket solsken. Mina kollegor har försökt lugna mig när jag blivit alltför entusiastisk genom att påpeka att vädret kommer att hålla på så här fram till mars-april, ungefär. Pendla mellan 25 och 30 grader, alltså. Jo jag tackar.

Roger Wikström

 

Sanningen, halva sanningen, och en 
hel del annat än sanningen

Ett av de hetaste debattämnena i Sydafrika är sedan en lång tid tillbaka TRC, Truth and Reconciliation Commission. Nästan varje nyhetssändning toppas med ett inslag om eller kring TRC.

Denna kommission har den viktiga men svåra uppgiften att försöka få fram sanningen bakom den hemska apartheidtiden. Att försöka få klarlagt vad som verkligen hände, vilka som var ansvariga och kanske framför allt bringa försoning och framtidstro till ett land som under årtionden sargats av en omänsklig maktapparat.

Kommissionen åker runt till olika platser i landet och låter folk berätta om vad som verkligen hände. Det bästa med detta arbeta är att folk äntligen får känna att någon lyssnar till dem, och att de blir behandlade med respekt. Det sämsta med TRC är att det ofta blir en monolog. De drabbade berättar, medan de ansvariga tiger. Nu i förhörens elfte timme har kommissionen dock tagit av sig silkeshandskarna och hotat med hårdare nypor om inte de ansvariga kryper till korset. Och det är på tiden. Sydafrikansk pressen har börjat tala om ”The Half Truth Commission”, eftersom det enda som sagts från apartheidhåll varit mer eller mindre snömos. Moroten är att de ansvariga som träder fram och erkänner har chans att få amnesti, medan de som inte erkänner dras till domstol. Lycks TRC kan denna försoningsprocess få stå modell för många andra drabbade områden i världen. Misslyckas man finns det risk att apartheidtiden förblir ett infekterat sår i Sydafrikas själ. Senaste käppen i hjulet är att ANC antytt att de – till skillnad från Nationalist Partiet – inte ska behöva ansöka om amnesti, eftersom de våldsdåd som begåtts från ANCs sida anses som mer ”nödvändiga”. Men efter att TRCs ordförande, Desmund Tutu, hotat att avgå i protest har regeringspartiet andrat sig.

****

Meningarna var delade. En del tyckte att jag skulle äta malariatabletter före jag åkte till Messina, en liten stad alldeles vid gränsen till Zimbabwe. Andra sa att det var alldeles för tidigt på säsongen, och att jag säkert skulle klara mig utan detta profylax. Jag tog det säkra för det osäkra. Paludrin och Klorochin i kombination skulle bli ett effektivt skydd mot dessa blodsugare.

Om det var tabletterna som gjorde susen vet jag inte, men jag såg inte en enda mygga under hela vistelsen. Vad jag däremot upptäckte var att jag troligtvis var allergisk mot malariatabletterna, och att jag snart såg ut som om jag hade både mässlingen och vattkoppor samtidigt. Kursen jag var på skulle fortsätta ytterligare några dagar, men lyckligtvis var svenska ambassadören Bo Heinebeck på tillfälligt besök, och jag kunde lifta tillbaka till Johannesburg med honom.

Ett par veckor senare damp det ner en inbjudan i vår brevlåda från ambassadören. Det var cocktailparty med utrikesminister Lena Hjelm Wallén på ett hotell mellan Pretoria och Johannesburg, och hela familjen Wikström var välkomna (!). Väl på partyt pratade jag bl a med en mycket trevlig man som konstant gled undan frågan om vem han egentligen var och vad han jobbade med. ”Jag är på ambassaden just nu men jag jobbar inte där”, var det enda jag fick veta. Först var jag konfunderad, men poletten ramlade ner när jag i vimlet även såg Danielsson, Ölvebro och allt vad nu Palmespanarna heter.

****

Nu har jag upplevt ett riktigt åskväder. Visst har jag varit med om att det blixtrat och dundrat lite i Skellefteå. Men åskväder i Sydafrika är liksom i en annan division. Häromnatten stod jag i fönstret till sovrummet och bara gapade. Himlen var fullkomligt upplyst av alla elektriska urladdningar. Skådespelet var akompanjerat av alla bil- och huslarm som utlösts av allt dunder och brak. Snacka om multimedia!

****

Julen närmar sig även i Johannesburg. Affärerna har julskyltat sedan i mitten på oktober med glitter, granar, renar, tomtar och all annan smyckning som hör julen till. En sak är dock väldigt annorlunda. Affärerna har också plockat fram årets baddräktsmode. Julafton är nämligen startskott för årets badsäsong här….

Roger Wikstrom

 

Jul i sommarvärme

Jag har aldrig tänkt på hur många små ingredienser den svenska julen egentligen innehåller. Inte förrän nu när man bor på andra sidan jordklotet. Trots att det nu bara är några futtiga dagar kvar till den 24e känns det som om jag är närmare midsommar än julafton. Att skapa julstämning när temparaturen pendlar mellan 25 och 30 plusgrader går liksom inte. Ingen snö. Inga lussebullar. Inga skolklasser som fryser tårna av sig när de säljer julkärvar till sin klassresa på torget. Inga granar. Visserligen har vi lyckats skaffa en 40 cm plastgran med tillhörande hysteriskt glitter, men det är liksom inte samma sak.

För att inte tala om maten. En typisk sydafrikansk julmiddag kan bestå av en ordentlig ”braai”, vilket närmast kan jämföras med grillfest med mindre (obefintliga) grönsaker och större (STÖRRE!) köttbitar. Mitt kontor hade julfest häromdagen. Barnen plaskade i poolen, de vuxna sökte skydd undan den stekande solen och den senaste dansmusiken dånade ur högtalaranläggningarna. Det var långt från svenska ”Nu är det jul igen” vill jag lova.

****

Jag och min familj firar jul genom att åka till Port Elisabeth och bada, vilket min treåriga dotter har mycket svårt att acceptera. Hon vill bara ha ett par skridskor.

****

Sedan 1976 har julfirandet varit lite dämpat i Sydafrika. De var då de svarta i landet utlyste ”Black Christmas” i protest mot apartheidregimen. Ingen handlade i affärerna i städerna, inte ens mat. Bojkotten blev effektiv. De vita handlarna protesterade högljutt till regeringen, eftersom försäljningssiffrorna rasade. Sedan några år tillbaka är nu julen tillbaka till det normala när det gäller maten. Men julklappar är man fortfarande sparsam med, som en bieffekt av den svåra tiden.

****

Det är regnperiod i Johannesburg just nu. Det innebär två saker. Varje kväll vid 6-tiden brakar ett timmeslångt regnväder loss. Häromdagen kom det hagel stora som vindruvor, och jag stod i fönstret och tittade medlidsamt på bilen. Att inte lacken krackelerade är ett under. Det andra som inträffar är att insekterna vill in i husen. I detta land finns en insekt som heter Park Town Prawns (Parkstads-räkorna). De är decimeterstora läbbigheter som visserligen inte är farliga, men som sprutar en svart, illaluktande vätska när de blir rädda. Vi hade en i duschen nyligen, som jag gick loss på med en tillbringare, och spolade ner i toaletten. Jag berättade detta för några sydafrikanska vänner som förfärat påpekade att dessa räkor närmast är odödliga, och mycket väl kan krypa tillbaka upp ur toaletten efter ett tag…

****

På skyltsöndan hade jag äran att (som enda vita man) få vara med på ett traditionellt afrikanskt bröllop. Min arbetskompis Ernie gifte sig för den andra av de tre gånger som den afrikanska seden bjuder (OBSmen samma kvinna). Denna gång var det brudens släktingar och förfäder (!) som hälsade honom välkommen. Det var dans på gatorna, mycket mat och både skojigt och stojigt. Trots det såg brudparet såg ut som de var på begravning. Allvarliga, buttra och tysta. Det hör liksom till att man visar att man förstått ansvaret i sina nya roller. Jag filmade delar av cermonin åt Ernie, men jag såg inga förfäder. En av gästerna undrade också om jag kunde fria till en flicka åt honom. Han förklarade innerligt hur sanslöst kär han var, och att jag skulle förklara för henne att han kunde gå i döden för henne. Det hela kändes lite lustigt eftersom den tilltänkta stod ca 60 centimeter från oss och hörde vartenda ord.

****

Sydafrika är ett av de mest bördiga länderna i Afrika. Faktum är att man från i TV gått ut med en vädjan till bönderna att inte så alltför mycket i år, eftersom det just nu växer för bra!

Julen är gemenskapens högtid. Och jag håller som bäst på att lära mig afrikanskt gemenskapstänkande. Till skillnad från oss nordbor är det alltid gruppen som är utgångspunken, inte den enskilda människan. Att vilja vara för sig själv ingår inte i kulturen. Skulle jag sätta mig vid ett eget lunchbord om det fanns en plats ledig vid ett annat, ansågs det som om det var något fel på mig. Förra veckan kom en man från en annan avdelning på vårt tre våningar stora kontor och satte sig vid mitt skrivbord”Hej jag heter Edwin, vi har aldrig riktigt pratats vid eller hur?”, sa han fundersamt.

”Nej just det, vi har bara träffats i hissen några gånger”, svarade jag hurtigt. Varvid han förvånat tillade”Tycker du att det räcker?”

God Jul & Gott Nytt År från Johannesburg.

Roger Wikström

 

Mitt möte med Svarta Änkan

Det var min fru som upptäckte den först. En spindel hade letat sig in i det gästhus där vi skulle sova. Normalt sett är jag inte alls rädd för spindlar, men just denna centimeterstora variant hade en knappnålsstor röd prick på bakkroppen. Eftersom jag just läst en bok om djur och insekter i Afrika insåg direkt vad det var för objuden gäst – Svarta Änkan, en av de få dödliga spndlarna i Sydafrika.

För ett ögonblick var jag paralyserad. Sedan insåg jag att jag var tvungen att göra något. Vi kunde inte gå och lägga oss och veta att en giftspindel kröp omkring i gästhuset. Jag tog en sko, och närmade mig spindeln mycket försiktigt. Efter ytterligare en stunds tvekan drämde jag till för kung och fosterland. Jag väntade en stund, liksom för att ge slaget tid att verka, och lyfte sedan på skon

Spindeln var borta!

Jag hoppade jämfota ut ur rummet. Någonstans i min närhet fanns en spindel som var ute efter hämd…. Till min stora lättnad upptäckte vi snart spindeln, stendöd, på mattan. Mitt slag hade tydligen vispat iväg denna åttabenta insekt en bra bit från där jag avlivat den.

****

Resten av semestern i Port Elisabeth var underbar. Sol bad och underbart väder. Och bara vanliga, vänliga spindlar. Sydafrika har ett rikt djurliv. Det märker man inte minst när man kör bil. På väg ut mot Godahoppsudden kom vi till en rastplats med en underbar utsikt. Vi var dock varnade för att försöka fika där, och helst skulle vi stanna i bilen med uppvevade fönster. Det bor nämligen en flock babianer där som gärna vill att turisterna ska dela med sig av läckerheterna, och de tvekar inte att komma in i bilen för att övertyga oss.

På väg upp genom Kwazulu Natal på östkusten fick vi också vara med om en lustig ko-upplevelse. Plötsligt, från ingenstans, stod en hord kor i en klunga uppe på en vall och verkade oerhört angelägna att komma över vägen. Det såg ut som om de stod vid ett övergångsställe och hade fått vänta på grön gubbe alldeles för länge. Enda skillnaden var att det inte fanns en bil i sikte. Det förvånar mig inte om de alltid står där, bara för att psyka de fåtal bilister som irrat sig dit.

****

Hundar är oerhört vanliga i detta land. Och billiga. Som stor hundvän kan jag inte låta bli att titta igenom annonserna i tidningarna, även om jag aldrig skulle kunna köpa en i visshet om att jag då måste lämna kvar hunden när jag återvänder till Skellefteå. Här kan du t ex köpa en labrador för 6-700 kronor, vilket är en tiondel av vad den skulle kosta i Sverige. Men här används hundar inte främst som husdjur, utan som vakter. En av våra grannar har två bestar som verkligen kan övertyga en om att inte komma objuden till huset. Han har lämnat garageporten tillräckligt öppen så att de två kalvstora vovvarna kan sticka ut sina käftar och visa tänderna. Ett annat hus i vårt område har en skylt utanför sin port”Tror du på ett liv efter detta? Bryt dig in här och få reda på sannngen”…

En annan av våra granar har satsat på ormar istället. Förutom en varningsskylt med ormar hänger han ut de ömsade skinnen på framdörren som bevis. Och bevisligen fungerar det, han har aldrig haft påhälsning av tjuvar.

****

Vet ni om att Johannesburg flyttar in i ert vardagsrum snart? Den 16 februari spelas nämligen en söndagsgudstjänst in i Central Methodist Church, mitt i centrala stan. Programmet är prodcerat av Bengt Bergius på SvT Umeå, och kommer att sändas såväl i Sydafrika som i alla de nordiska länderna. Titta noga i slutet på programmet, så får ni se några av mina arbetskamrater.

****

Nu i helgen har det varit +29 grader och strålande sol här i Johannesburg. Inte riktigt vad man är van i februari …

Roger Wikström

Jag erkänner. Jag har varit i Sun City

Det är inte utan att nio månader i landet sätter sina spår. Nu har man lagt sig till med en del sydafrikanska olater, som att gå med skorna inomhus, inte vänta på grönt ljus i korsningarna, utan titta på korsande vägens trafikljus och köra så fort de får rött och faktiskt titta på kricket på TV med viss behållning.

Men min dotter är ljusår före. Hon talar nu engelska med stark sydafrikansk brytning och härom dagen när vi var och handlade så stod hon upp i kundvagnen och sjöng den sydafrikanska nationalsången för alla som ville lyssna i affären. Det var en både stolt och generad pappa skyndade sig att betala, kan jag meddela.

Anna Bontu är också övertygad om att hon känner Nelson Mandela personligen. Han bor till och med i samma område som oss hävdar hon bestämt, även om pappa och mamma ställer sig lite tveksam till detta. Men hon är riktigt tjenis med presidenten, varje hon ser en bok eller en planch med Mandela rusar hon glatt fram som om han skulle dölja sig personligen bakom bilderna.

****

Truth and Reconciliation Commission, den organisation som försöker få fram sanningen från apartheidtiden och få de skyldiga att träda fram, är nu inne på landningsvarvet. Nu har man dragit streck för nya ansökningar om amnesti, och alla som nu befinns skyldiga får räkna med en civil domstol. Det var ett starkt ögonblick när Desmund Tutu trädde fram i TV efter det stod klart att Nationalistpartiet, det parti som tidigare företrädde apartheidpolitiken, i TRC förhörens elfte timme sa att man inte skulle ansöka om amnesti eftersom man inte tyckte att man gjort något fel. Tutu grät och representerade de många sydafrikaner som så gärna vill förlåta och gå vidare, men som blir så frustrerade när ingen vill träda fram och ta emot denna förlåtelse.

****

Jag erkänner. Jag har varit i Sun City, denna symbol för det vita välståndet som bojkottades av hela världens artister under apartheidtiden. Nuförtiden är Sun City öppet för alla, men eftersom allt är så dyrt här så blir ändå en slags uppdelning. Att bada inne i Lost City (en av delarna av denna nöjesmetropol) kostar lika mycket som en svart kvinna har i dagslön. Och att bo på The Palace (det lyxigaste lyxhotell jag någonsin sett) kostar 18 000 kronor per natt! Men då får du förstås bada hur mycket du vill.

Och jag kan inte låta bli att tycka att besöket i Sun City var en upplevelse. Det är liksom för mycket av allt. Som att plötsligt befinna sig mitt inne i en Indiana Jones-film.

****

Ni som tycker att frystorkat kaffe är hemskt ska veta att allt är relativt. Här finns en variant på detta tsnabbkaffe. Det kallas Chicory och görs av en kusin till kaffebönen. Det ser är mycket billigare och ser likadant ut. men där stanar också likheterna. En kopp chicory-kaffe och ni kommer aldrig mer att titta snett på Nescafé. Jag lovar.

****

Ibland kan språkförbistringar bli riktigt kul. Jag har en koreansk kompis som har en koreansk dator. För ett tag sedan skulle han hjälpa mig skriva ut en artikel som jag burit med mig på diskett, men eftersom artikeln var på engelska och hans dator talade koreanska krävdes det en del justeringar.

När vi skrev ut artikeln var det mesta rätt. Förutom citaten Det visade sig att datorn bytt ut varje start på ett citat (”-tecknet) mot ordet ”bön”, och varje slut på citatet med ordet ”whiskey”. Jag kan lova att artikeln blev rätt annorlunda att läsa.

****

Hoppas att försommaren nu fått riktigt fotfäste hemma i Västerbotten. Här i Johannesburg har vi vinter. Men det innebär att vi har mellan 18-20 grader varmt på dagarna, och klarblå himmel, så jag klagar inte. Att jag fortfarande går omkring i T-shirt tycker man här är lite märkligt, eftersom det annars finns gott om fleece-tröjor och tjocka jackor. Höjden var ändå Anna dagis, som nyligen meddelade att alla föräldrar måste köpa en sån där ”rånarluva” (med bara hål för ögon och mun) för att barnen inte skulle frysa.

Visserligen är det kyliga kvällar och mornar här, men så länge det är 18 plus och inte 18 minus tror jag att jag väntar med det inköpet…

Roger Wikström

Kärleksgluggar & Kriminalitet

Just när man började bli kaxig, och påpeka att Johannesburg inte är speciellt farligt – händer det. Tre polismän på patrull skjuts ned av några män i en bil. Detta händer bara några hundra meter från vårt hus. Plötsligt är hela området fyllt av poliser, säkerhetsvakter och snurrande helikoptrar.

Härom morgonen läste jag också att det begicks tre bankrån dagen före i centrala Johannesburg, vilket innebär att siffran nu stigit till närmare 50 stycken sedan nyår. Ofattbart.

****

Polisen som tidigare kritiserats för att vara hantlangare åt apartheidregimen har nu börjat visa upp resultat i kampen mot kriminaliteten. Men ännu är det långt kvar. Man provar också ovanliga metoder för stävja brottsligheten. En sak är att man utreder huruvida gamla gruvschakt ska användas som isoleringsceller för tyngre brottslingar (!)

I går hade polisen i Pretoria dessutom kallat till ett jättelikt bönemöte dit alla kyrkor var inbjudna, där man bad för landet och att alla inklusive Gud skulle hjälpa till att vända trenden.

****

När familjen Wikström var i Port Elisabeth såg vi ovanligt många personer utan framtänder. Det märkliga var att det var minst lika vanligt bland unga tjejer som hos gamla farbröder. Ja, faktum var att det var mest de unga som saknade två framtänder, mitt fram, ungefär som om alla spelat hockey och glömt att använda munskydd eller visir. Till slut var jag tvungen att fråga. Jodå, det var meningen. En av de senaste tonårs-trenderna, var att man skulle ha en s k ”kärleksgugg”. Vika signaler denna glugg skulle väcka övergår mitt förstånd, likaså hur alla tandläkarna kunde gå med på att dra ut fullt friska tänder, som dessutom sitter mitt fram i munnen. Men i kärlek och krig är ju allt tillåtet.

****

Det sägs ju att de flesta människor har en dubbelgångare någonstans. Jag kan meddela att jag har hittat några stycken. Sandra Bullocks (ni vet hon från filmen Nätet), dubbelgångare jobbar på First National Bank i Eastgate, det shoppingcentra vi brukar handla på. Hon hjälpte mig när mitt bankomatkort fastnat i maskinen. Trevlig var hon. Dessutom.

Och ni som har vägarna förbi Uppsala i vår och besöker Carl Von Linn’e gården kan se åtskilliga bilder på min chef här i Sydafrika. Vore det inte för att Linné bar peruk skulle de vara mycket svåra att skilja åt.

Min egen brors dubbelgångare finns också här. En kopia av Jörgen dök upp på resturangen vägg i vägg med mitt kontor. Jag bara satt och gapade vid bordet. Hade han åkt ner i smyg? Anna Bontu, vår dotter, blir allt mer sydafrikan. Ibland när man tackar henne för hjälper svarar hon ”with pleeesure” med ett sånt där platt e långt fram i munnen som är en så typiskt accent här. Hon har dessutom slutat prata om sina kaniner hon ville ha innan vi åkte, och pratar nu om krokodiler istället. Hujedamej.

****

En kollega till mig, Chris, har slutat och åkt tillbaka till Tyskland. På avskedsfikat ställde sig Zekes, hans närmaste medarbetare, och sjöng en smäktande ballad för Chris, en musikalisk önskan om välgång och lycka, och efteråt dansade de kvinnliga kollegorna lite spontant för honom. Skulle vi göra nåt sånt i Sverige skulle väl folk tro att vi var tokiga. Men det var härligt. Varken jag eller Chris kunde hålla tillbaka tårarna.

****

Som sagt, nu börjar storstadsdjungeln inte kännas lika skrämmande längre.

Enda gången jag känt mig lite skraj var när jag och några arbetskompisar kom tillbaka från en konferens. Vi stannade vid ett rödljus mitt i stan och jag tittade ut mot en kille i 17 årsåldern som stod i korsningen med sina kompisar. Jag trodde han ordnade till tröjan, men så såg jag att han rättade till sin revolver som var nerstoppad i byxlinningen, medan hans blick flackade ut över bilarna i korsningen.

Jag insåg vad som skulle kunna hända, och jag tittade mig runt om i trafiken för att försöka hitta en flyktväg utifall att. Men så slog trafikljuset om igen.

Aldrig har ett grönt ljus varit så välkommet.

Roger Wikström

Bergsbestigning och Bastkjolar

Av en slump upptäckte jag nyligen att jag börjat med bergsbestigning. Min fru satt och läste kartan och visade mig att vårt hus ligger uppe på toppen Langermanskop, på 1800 meters höjd. Så om jag får skryta så bestiger jag faktiskt ett Kebenekajse varje gång jag kommer hem från jobbet. Att hela Johannesburg ligger på 1500 meters höjd är ju en helt annan sak…

****

Dans är ingenting som man behöver åka till Folkets Hus eller Djupgroven för att utöka. Här i Sydafrika är det en naturlig del av vardagen. Det är inte ovanligt att man ställer sig upp bredvid sitt skrivbord och ”shakar loss” en liten stund, ungefär som är du och jag sitter och nynnar på nån hit-låt på radio. Lite här och var ser man också dansgrupper som uppträder som gatumusikanter. Allt från tjejer i bastkjol till gruvarbetare som extraknäcker på fredagkvällarna med lite enastående dansnummer på inne på något shoppingcentra. I full gruvmundering.

****

Ormskräck och Sydafrika är ingen bra kombination. Med uppspärrade ögon läste nyligen en planch som beskrev de 50 vanligaste ormarna i området. Jag kan meddela att av dessa 50 så finns det på tok för många giftiga ormar. Allt från huggorms- giftga till s k tio-stegs-ormar, dvs efter ett bett av dessa har du ungefär tio steg kvar att leva.

Mina vänner försöker lugna mig med att ormarna är räddare för mig än jag för dem (vilket innebär att de sydafrikanska ormarna är fruktansvärt vettskrämda), kombinerat med att de berättar utvalda ormhistorier för mig med ett leende på läpparna.

I går hörde jag den senaste. En bekant till oss berättade om hans bröllopsresa, där han blev biten av en Puffadder (en orm vars bett gör att den del av kroppen som blir biten sväller upp och faller av om du inte får serum snabbt), och hur hans fru sprang flera kilometer för att få hjälp medan han själv tog av bältet och snörpte åt kring benet för kung och fosterland för att hindra giftet från att sprida sig. Hon hann, berättade han stolt och visade upp sitt fortfarande existerande ben.

****

Sydafrikansk sjukvård är av högsta internationella standard, åtminstone i de stora städerna. Men givetvis finns det undantag. Jag har mött ett av dem

Efter en alltför påfrestande tennismatch (jag ställde upp i det lokala klubbmästerskapet och fick möta han som var rankat etta i första matchen) som resulterade i storförlust och en skadad axel var jag tvungen att uppsöka en sjukgymnast. Jag ringde en på måfå och hittade en som hade köpt sina grejer på våren 1961, ungefär. Eller var det möjligen i slutet på 50-talet? Hursomhelst kände jag mig plötsligt som mitt i en Hitchcock-film (Sjukgymnasten, 1957). Efter att ha tittat misstänkt på en del apparater och makapärer samtidigt som vi pratade om min skada ville han att jag skulle ta av mig på överkroppen. Sedan tog han fram några sugkoppsliknande trattar med fuktade svampar i och sa att jag skulle få elmassage. Han bad mig ta av mig halssmycket så jag inte skulle få en sött. Redan då ville jag lämna lokalen. Sedan satte han på mig sugkopparna i en fyrkant, på axeln, ena bröstet och på ryggen och stack fast nån sorts elledningar i dessa (mamma!).

Sen slog han på strömmen, och det var riktigt läbbigt. Det kröp i kroppen och när han undrade om han fick vrida på lite mer sa jag ett NEJ med all pondus jag kunde uppbringa. Sedan påpekade han att jag inte fick vrida på några reglage själv, eftersom jag kunde få en elchock (det är sant!) och lämnade rummet. Jag hörde hur han satt och pratade i telefon medan jag satt fast i sugkopparna med strömmen pslagen. Det kändes som jag hade en bläckfisk på axeln som förskte mumsa på mig. Visst blev det varmt, vilket var meningen, men jag vet inte om det var strömmens eller skräckens frötjänst.

Efter cirka 10 minuter kom han tillbaka, masserade axeln lite och sa att han skulle sätta på lite ultraljud. Bra tänkte jag, äntligen lite 90-tals metoder. Jo tjenare! Han plockade fram ännu en apparat som såg ut att vara en korsning mellan ett luftfilter till en bil och en salong-hårtork från 50-talet (troligen samma film). Men det kändes dock bttre, än det såg ut.

Hela behandligen tog cirka 35 minuter, och sedan fick jag tid för återbesök Jag åkte aldrig dit.

Roger Wikström

Mötet med Mandela

Nu har jag mött honom, Nelson Mandela.

Egentligen var jag inte alls inbjuden. Presidenten hade bjudit in ledarna för de samtliga religiösa organisationer i landet (allt från Pingstkyrkan till Buddister och Bahaier) till ett informellt möte om hur politiker och religiösa organisationer ska kunna hjälpa varandra att forma ett bättre och tryggare samhälle för alla Sydafrikaner.

När jag hörde att SACCs ordförande (min chef) också var inbjuden, tänkte jagNu eller aldrig! Detta var kanske min enda chans att få möta denna levande legend. Så utan att riktigt fråga om lov följde jag med sällskapet nästa morgon. Jag måste erkänna att det var rätt pirrigt. Där i rummet, kvart över sju på morgonen, satt de högsta ledarna för de kristna kyrkorna , muslimerna hinduerna, judarna osv. Och så lilla jag.

Det var imponerande att höra Mandela tala. Det spelade egentligen ingen roll om han talade ur konceptet eller fritt ur hjärtat (jag satt alldeles bredvid hans assistent, så jag såg när han lite oroligt markerade att nu är Mandela utanför manuset igen) – det var idel klokheter som kom ur hans mun. Mandela är dessutom mycket vitalare än han verkar på TV, han går ju lite knackligt och ser trött ut – men jag kan försäkra han är långt ifrån pensionerad i huvvet…

Efter drygt två timmar var han tvungen att gå till ett annat möte. Det hade varit två stora timmar för mig, att sitta mindre än två meter från en man som hela världen beundrar. Dessutom spännande eftersom jag inte var inbjuden. Jag trodde inte att han märkt att jag inte hört till sällskapet, men Mandela passerade mig på väg ut, stannande han upp, tog mig i handen och sa lite tyst”Är inte du lite ung för att vara kyrkoledare…”

****

Sydafrika har 11 officiella språk. Det är härligt men svårt. Det innebär till exempel att varje gång regeringen ska skicka ut information om en ny lag måste det ske på de 11 officiella språken. Å andra sidan har visst Zambia 73 olika språk, så allt är ju relativt…

På tal om språkförbistringar. Att uttala afrikanska namn rätt är inte alltid det lättaste. Det fick jag erfara förra veckan då jag skulle skicka ett fax till landshövdingens fru i den provins vi bor i. Hennes namn uttalas ”Se-kvale” men stavas Sexwhale, och ni kan ju gissa hur pinsamt det blev när jag bad sekreteraren vidarebefodra faxen till ”Fru Sex-valen”…

****

I dag har jag också ätit flodhäst för första gången i mitt liv. Av en slump, faktiskt. Hela familjen var ute och åkte bil i de norra förorterna, på väg mot Pretoria, då vi plötsligt såg en mycket speciell restaurang. Det var ett gammalt tåg som – långt borta från rälsen – hade omvandlats till en restaurang med det passade namnet The Train.

Väl inne visade det sig tåget bjuda på en osannolik buffét. Varje dag serverar de 140 (!) olika rätter som man får fritt vaälja från och äta hur mycket man vill, hur länge man vill. För mig som är van gormetrestauranger som MacDonalds och Kentucky Fried Chicken var detta en helt ny värld. Istället för Big Mac kunde jag nu äta nåt verkligt ”big”, som flodhäst eller giraff t ex.

Jag försökte smaka på så många rätter jag orkade, nu när jag hade chansen. Zebra var gott, smakade lite åt älghållet, Giraff var OK, men lite segt (långa fibrer, inte oväntat ) Eland (hjortdjur) var utsökt, liksom flodhäst (mmm, mycket mört) och struts (tillagad med kardemummasås!).

Det enda jag inte tyckte om var krokodil. Köttet var ljust och rätt segt, och trots att kocken gjort goda såser till alltihop, fick krododilbiten ligga kvar på tallriken. Fast så här efteråt får man väl erkänna att intrycket av denna rätt kanske var färgat av intrycket jag har av djuret.

Jag tycker mycket om vilt, men jag vill inte sitta och fundera om köttbiten ska bita tillbaka…

Roger Wikström