…att jag saknar Pars Livs. Kebabluncherna med den där underbara, hemliga såsen.

…att min kropp verkar vara mellan de stipulerade storlekarna på kläder. Hur jag än provar är jag antingen för stor eller för liten. Står inte ”L” för lagom?

…att jag – mitt i LED-träsket – är en av de sista som håller fast vid tjock-TV. 28 tum som är ungefär lika tjock som bred.

…att ICA Torget måste ha massor med inkomster på sina färdiglagade luncher. Men det är de värda.

…att jag nog inte skulle vilja åka Vasaloppet. Ivartfall inte i den här väderleken.

…att mandariner faktiskt är ett fullgott alternativ till ostkrokar som fredagsmys. Iallafall i väntan på att ytterligare 4 kilo ska lätta från kroppen…

Och så får han Nobels fredspris också. Jag säger då det.

Barack Obama har verkligen flyttat fram USA’s positioner i omvärldens medvetande. Från att USA bara för något år sedan nästan var ett skällsord både i öst och väst och mittemellan, till att folk skickar favoritklipp från Youtube och kräsna kulturpersonligheter med stolthet i rösten säger att de läser Obamas självbiografi.

Ändå har resan bara börjat. Det verkar – märkligt nog – som om han får hårdast motstånd hemifrån, att han är för radikal, för förändringsbenägen. Men tillsammans med Mandela framstår Obama som enda politikern i mannaminne som både kan inspirera till förändring och ha civilkurage nog att driva igenom nödvändig förändring även när det blåser.

”Yes we can”, så att säga. Notera att det är framåtsyftande. Obama själv var inte sen att påpeka att det är mer för hoppet än vad han hittills åstadkommit: