I samma stil som min favorit ”German Coast gard”. Här är en riktigt bra reklamfilm.

Nu är vår väntan över. Bastubrallorna har kommit. För bara 40 dollar kan du (som det heter i beskrivningen) ”få svettbehandling på dina problematiska områden”. Riktigt vad som åsyftas är oklart, eller riktigt vilka områden, men nåt säger mig att de verkligen fungerar…

Beställ. ”Redan idag” som Helly skulle uttrycka det…

Här beställer du

Jag må vara gammeldags, men sånt här gör mig lite tårögd.

Lite då och då läser vi om politiker som glömmer viktiga papper på restauranger eller väljer lösenord till datorer som är så lätta att folk nästan loggar in av misstag. Vi fnyser. Vi fnissar.

Idag fick jag lite eget perspektiv på det hela: Jag skulle göra några ärenden på stan under lunchen. Och äta lunch. Och handla. Samtidigt hittade jag ett recept i innerfickan på jackan och hann tänka att ”det där får jag inte tappa bort” medan jag stoppade tillbaka receptet i fickan och flyttade deklarationen jag också skulle lämna in till bakfikan för att inte blanda ihop de två gula papperen.

Det är sista minnet jag har av årets deklaration. Efter allt tankearbete och sifferknåpande. Nånstans på stan ligger fjolårets hela ekonomiska redovisning för allmän beskådan. Inte på Turistbyrån, för där kollade jag. Inte på skoaffären heller.

Kanske torkade jag av senapen runt munnen med Skatteverkets papper, eller så gled deklarationen ur bakfickan när jag fick runt på ICA Torget. För den är puts väck och hur många gånger jag än tittar i fickorna hittar inget annat än receptet

Såna här gånger är jag glad att jag inte är kändis eller politiker och få sin borttappade deklaration publicerad på Facebook….

Det var november och året var 2000. Vi hade äntligen fått komma till Röda Korsets barnhem och fått träffa vår son, Lukas, en liten liten krabat som från början mest såg förskräckt ut.

Nu satt vi i barnhemmets väntrum och fick träffa doktorn, en äldre kvinna med mycket stor pondus sin litenhet till trots. Hon gick systematiskt igenom saker vi borde känna till och förhållningsregler för den tid vi skulle vara i Bangkok. Vi skulle först få träffa vår son på barnhemmet, sen – när han börjat bli van oss – få ta med honom till vårt hotell för att se hur det gick för honom att sova borta från sjukhusets barnhem för första gången i sitt liv.

”Och här är en bild av er son när han var lite mindre, ni kanske vill behålla bilden?” undrade doktorn innan hon för ett ögonblick gick tillbaka till sitt kontor.

Det är klart vi ville. Jag tittade noga på bilden, och vände mig sedan till Birgitta.

”Otroligt vad dom är duktiga nuförtiden, läkarna. Tänk det syns ju knappt längre” sa jag med beundran i rösten.

Birgitta såg ut som ett frågetecken. Jag började förklara att jag var imponerad över att man kan operera även så små barn för att ge dem en dräglig tillvaro. När Birgitta fortfarande såg frågande ut pekade jag på den enorma bölden som stack ut på Lukas högra sida på bilden, men som nu var som bortblåst.

Min fru började gapskratta. Tydligen var jag så inställd på att nåt skulle vara ett problem att min hjärna övertolkade vissa intryck.

Här är bilden….

Vi har en inneboende just nu. Han heter Alex och har en egenhet. Dagtid är han lugn och tillbakadragen, och gör egentligen inte så stort väsen av sig.

Men på nätterna: Han verka aldrig behöva sova. Istället håller han i gång till den milda grad att vi andra har knappt för en blund i ögonen. Ganska snart insåg vi att han liksom inte kan låta bli och för att vi andra ska få några timmars välbehövlig skönhetssömn så får han nu sova inne på toaletten.

Men söt är han, vår hamstergäst.

Missförstå mig rätt, jag är verkligen för att människor visar hur mycket de tycker om varandra. Jag blir alltid lika varm i hjärtat när jag ser par som vågar vara ömma, även offentligt.

Men häromdan blev jag varm om kinderna.

Jag var på Max med sonen Lukas och hans kompis som skulle sova över hos oss. Vid bordet bredvid satt ett yngre gulligt par som tittade varandra djupt i ögonen. Men nån drunknade uppenbarligen i den andres ögon, för plötsligt tog ömsintheten lite väl spännande vändningar:

Killen råkade tappa pommes utanför bordet.

”Oj, förlåt nu spillde jag i ditt knä..” sa den kärlekskranke killen.

”Men oooo…se vad som hamnar i DITT knä nu då…” kvittrade den minst lika kärlekstörstande tjejen och satte sig på sin kille och fortsatte som om han var gjord av smältost…

Vid bordet bredvid – cirka en meter från dippsås-VM – satt nu jag och försökte febrilt föra en konversation med grabbarna så att inte fredagsmiddagen helt skulle stanna upp.

”Nämen hörrni vilket väder vi har…”

Ibland kan även politiker tycka att byråkratspråket kan bli skrattretande krångligt. Här visar Schweiz finansminister upp en förlösande mänsklig sida :