(Och kom sen inte och säg att karlar bara är öldrickande, brynjabärande fotbollstittare ;) )

Morötterna smugglades in via en specialtillverkad kameraväska, och iskalla nerver. Ingen kunde ana att i den välsydda väskan dolde sig en knippe orangea godsaker. Bosse (bisonoxen heter egentligen något annat med för att skydda vår källa har han här fått ett fingerat namn) var tveksam till en början. Eftersom denna bjässe också har så brett mellan ögonen att han inte ser det som ligger mitt framför honom var han heller inte speciellt intresserad av att äta vegetariskt. Men när hans näsborrar fått syn på nyttigheterna så vaggade han sakta men säkert till stängslet där den morotsbeväpnade besökaren stod redo.

Vi fann varandra där på djurparken, jag och Bosse och han fick äta upp nästan alla morötterna själv (Älgen Arne och hästen Ludmilla blev därmed utan).

Vad jag  inte visste var att dessa bisonoxar inte är att leka med. Tydligen kan de kasta sig mot stängslen och krossa allt som kommer emellan, vilket skulle ha inkluderat min hand och arm som jag villigt stoppade in genom stängslet och lät bli slickad av den 30-40 centimeter långa bisontungan.

Ibland är det lika bra att inte veta…

Men ok: Låt oss för ett ögonblick låtsas att allt det är gjort. Sådärja.

Vad var det nu du ville göra. Egentligen?

Visserligen fick programmet Allsång på Skansen glädjefnattsiffror nu senast när svenskarna kom tillbaka från sina husvagnssemestrar, men annars har det varit en tung sommar för programmet och ledaren Anders Lundin. Nu läser jag att kanske Petra Mede skulle vara aktuell att ersätta honom. Och det vore direkt katastrof, om ni frågar mig (fast det gör ingen ;) ).

Låt mig förklara.

Problemet för Anders Lundin är kulturglappet mellan huvudmålgruppen och programledaren. Anders Lundin är komiker med en ibland ganska så ironisk stil). Och det funkar sådär. Ironiskt och folkligt är ungefär som apelsinjuice och tandkräm, det går inte ihop.

Och visst är Petra Mede annorlunda än Lundin. Fast åt fel håll. Hon ÄR den svenska ironin personifierad. Under hela melodifestivalen så jobbade hon konsekvent två huvudingredienser; ironi och självdistans. Ibland glimrande rolig, men så långt från allsångsfolklig man kan komma.

Nej, ge rollen till Måns Zelmerlöv eller Babben Larsson, eller Tomas Pettersson eller Thomas DiLeva. Eller förresten, hon vadheterhonnuigen Lotta Engberg, jag tror hon skulle kunna kombinera allsång med folklig humor och…vänta nu..just det…

….och DÄR höjdes temperaturen i årets alltför segstartade valrörelse. Det är ju inte många veckor kvar nu. Kom igen politiker, värva mig, övertyga mig, ge mig hopp för framtiden. KD:s affischidé är – såg jag på Twitter – kläckt gemensamt av partiets byrå och infoavdelning. Modigt. Läs mer här.

Skillnaden mellan ett lyckat möte och bortkastad tid är ibland hårfin. Det kan vara en mening, en snilleblixt eller en gemensam insikt som gör hel skillnaden.

Men det finns några tydliga mötesblockerare, saker som gör att mötet nästan per automatik blir dåligt:

• Laptops. Jag vet nästan ingen som lyckats sitta med i ett möte och INTE försvinna in i sin egen värld.

• Mobiltelefoner. Att svara mitt i mötet är faktiskt att inte respektera de andra deltagarna. Att ha telefonen med sig men på vibration är likafullt att devalvera uppmärksamheten.

• Odefinierade mötesramar. Varför är det kallat till möte? Vad ska uppnås? Hur lång tid har vi på oss. Vad händer efter mötet? Kalla inte till möten förrän detta är klart.

Ja, när jag läser igenom vad jag skrivit inser jag att det låter som en reaktion på en dålig mötesdag. Men tvärtom. Idag, 9 dagar in på höstterminen har det lyft. Och jag hoppas att det fortsätter så…

Sakta återgår vardagslivet till det normala efter en av de bästa somrarna på mycket länge. Tänk, 2010 måste ju gå till historien som det RIKTIGA året. Först en riktig vinter med ett snötäcke långt över metern. Sen en semestermånad med sånt där riktigt sommarväder som man minns från sin barndom. Sol och badväder hart när varenda dag.

Sommaren har bjudit på så många höjdpunkter, att man önskar jag fortsatt föra dagbok (tänk jag slutade i våras efter att ha dagbokat i nästan två år). Typiskt.

Mitt största problem i sommar har varit att jag haft så mycket som jag vill läsa att bokhögen bara växer. På nattduksbordet. På jobbet. I bokhyllan. I datorn. Och i telefonen.

Bäst just nu: ”The Me I Want To Be” av John Ortberg (ljudbok, Audible).

Slutligen, på önskelistan:

• Att Apple släpper uppdateringen till iOS4 så att vi med äldre iPhones slipper ångra att vi uppdaterade till iOS4. Nu är det mer än lovligt segt.

• Att jag ska komma över min springa långsamt-blockering i huvet. Jag orkar egentligen springa fortare men hjärnan sätter liksom stopp.

• Att våra vänner som åker utomlands imorrn ska få en efterlängtad flygrädslofri semesterresa.

• Att Tennishallen ska ha råd att öppna alla fyra banorna igen. Livet utan tennis är fattigare..

• Att valrörelsen kommer igång på allvar. Jag är en sån där som gillar politik, debatten får samhället att kännas levande.

Hörde förresten Latin Kings rap med Olof Palme (!) på lead vocals häromdagen. Tror låten heter ”Fördomar 2″ Vilken text. Aaron Sorkin kunde inte ha gjort det bättre…

I början på augusti blir jag bloggare igen.

Under tiden kan du – om du vill – följa mina semestertankar på Twitter: http://www.twitter.com/rogerw

Holland valde att lyfta fram fysiken och försökte skrämma livet spelet ur 168 cm Xavi och 170 cm Iniesta. Men nej:

Iniesta gjorde segermålet och slet av sig tröjan för att dedikera det till sin döde vän Daniel Jarque. Läs Aftonbladets Nivas artikel om en liten man med stort hjärta.

Viva Espana!