Omtumlande dagar.
• Intressanta besked som man måste förhålla sig till på rätt sätt.
• Nya möjligheter som både är väldigt positiva men samtidigt innebär nya deadlines & mer ansvar.
• Oväntade besked som man får vara glad över.
• Nygamla aktiviteter som för att man känner sig..levande.
• Svåra beslut inför hösten som mognar fram.

Jopp. Det är så här det är att vara vuxen.

Och jag klagar inte. Det här är mest positivt. Tror jag.

Konstnären Lars Vilks är på tapeten igen. Eller rättare: På löpsedlarna. Denna gång att han blivit attackerad under en föreläsning när han pratade kring yttandefrihet.

Men. Det som också bör nämnas i sammanhanget är att han blev attackerad efter att ha visat en homosexuell sexfilm där männen bär Mohammed-masker.

Hallå?

Självklart, självklart ska ingen behöva riskeras att bli attackerad. Det är dumt, olagligt och  farligt. Men jag tror att Vilks drivkraft mer än yttrandefriheten är uppmärksamheten. Att han (tror att han) hittat ett sätt att få denna uppmärksamhet dubbelt upp: Först genom att uppröra. Sen genom sympati.

Hallå?

Yttandefrihet är en demokratisk rättighet. Men att bli behandlad med respekt är en mänsklig rättighet, och det finns ingen motsättning mellan dessa två. För visst har yttrandefrihet med den EGNA övertygelsen att göra, inte med rätten att kränka andra?

Och vi får inte upphöja kränkning till kultur. Varken i yttrandefriheten eller konstens namn

Saker som jag ångrar i veckan:

• Att jag inte gick på Samuel Ljungblahds konsert. Tydligen (och som väntat) hur bra som helst.

• Att min gymträning lyste med sin frånvaro även denna vecka.

• Att jag igen och igen fastnade framför datorn istället för att ta en kvällspromenad.

• Att jag skrev det här inlägget. Måste var mitt kanske minst intressanta blogginlägg i modern tid.

• Att jag fortfarande är vaken.

”Ompröva” är nog ett verb vi änvänder för lite. Iallafall jag.

Jag är ganska snabb på att kontatera, på att bilda mig en uppfattning. Och sen ÄR det så. Punkt. Jag gillar att bilda mig uppfattningar också. Det är som om min hjärna suktar efter att kategorisera och att konstatera.

Men ibland är det bra att titta en gång till. Saker kanske har ändrat sig. Du och jag kanske har ändrat oss? Eller verkligheten kanske faktiskt inte så ut som vi trodde.

Livet blir roligare så också. Annars är det ju som ett korsord som listas ut rad efter rad och till slut bara har några olösliga frågor kvar i ena hörnet för vi hade fel några rutor längre upp…

Vad gör man med alla böcker man samlat på sig under åren?

Jag menar inte de där slitochsläng-deckarna som man läser och sen är det bra med det. Nej jag menar de andra, alla bra-att-ha böcker som man verkligen vill spara, och alla böcker som liksom blivit en symbol för ett framsteg, ett genombrott ett kärt minne.

Dessutom har jag har aldrig upphört att utbilda mig, utan likt en hamster samlat på mig böcker om allt från kommunikationsstrategier och affärslitteratur till biografier, teologisk litteratur och hurtfriska hyllmeter med kognitiv psykologi. Jag har läst mig till många aha-upplevelser på nätterna.

Men nu måste nåt göras. Böckerna står i dubbla rader på alla normala bok-ytor och vi försöker vara så kreativa som möjligt när det gäller att hitta nya ytor som vi kan göra till bokförvaring.

Idag rensade jag sovrummet. Bara för att upptäcka att böckerna knappast rymms i arbetsrummet längre, och vardagsrummets stora bokhylla dignar redan under alla boktravar.

Hjälp Hur gör du? Hur borde jag göra? Kom gärna med tips….

Det slog mig att jag nu – förhoppningsvis – levt halva mitt liv.
Men nu då? Läste detta på en kompis Facebookstatus alldeles nyss.

”Never let your memories become greater than your dreams.”

Tål att tänkas på. Drömmar behöver inte vara orealistiska heller. Men de har den fördelen att de hjälper en att fokusera på rätt sak: Framtiden.

Allvarligt. Vi måste sluta tänka på Internet som = webbsidor och Digitalt innehåll = dator. Jag hade nyligen en diskussion med en mediaperson i beslutande ställning (vad tror ni om den dimmridån) som menade att allt blir webb och det finns inte behov av ytterligare former av digital distribution.

Jag tror att det är feltänkt.

iPaden är ju ett exempel på ett media som varken är strikt dator eller läsplatta, men som lämpar sig ypperligt för innehållsbärare av den typ som New York Times redan bevisat fungerar. Jag kan få HELA lokaltidningen direkt i datorn/iPaden, i ett format som lämpar sig för läsning, inte bara ”browsning”. När den väl är nedtankad så finns den där, hela tidningen, tills jag väljer att koppla upp mig igen och tidningen uppdateras med det senaste innehållet…osv.

Nej papperstidningen kommer inte att försvinna, lika lite som att boken försvann när papperstidningen kom. Fast papperstidningsprenumeranter kommer att försvinna till den digitala distributionen, men det är ju ingen fara för branschen som då sparar massvis med pengar på den dyra utkörningen (och därigenom sparar både träd och miljö).

Tidningarna kommer inte att kunna ta betalt för webbtidningen, just för att det finns gratisvarianter att välja. Och det medför detta:

För få och för grunda nyheter, simmandes i ett hav av banners.

En digitalt distribuerad tidning (nej, jag menar inte en PDF, kolla länken till New York Times) kan ha exakt samma innehåll som papperstidningen, men med inkomstbringande annonser och allt, OCH samtidigt vara värd en prenumeration. OCH möjliggöra tvåvägskommunikation (sociala media). OCH komma fram även om det är vulkanutbrott på Island.

Tidningarna kan till och med bundla prenumerationen med en läsplatta/iPad på precis samma sätt som mobilabonnemangen säljer flerårsabonnemang.

Eller vad säger ni?

En bra helg där man började ana ”den femte årstiden” – vårvintern. En lugn helg där jag fått tid att ladda batterierna efter två vääldigt hektiska veckor. En helg med goda vänner, iCentrum och lite siesta.

Ett bra mått på att batterierna nu är i bättre kondition är att lusten att läsa kommer tillbaka.

Och böcker saknas inte. Jag tror jag har ett tiotal böcker på mitt nattduksbord som alla är påbörjade och väldigt intressanta. Problemet är att jag hela tiden hittar nya läsvärda böcker som jag också vill läsa. På så sätt pockar Internet i allmänhet och Amazon.com i synnerhet hela tiden på uppmärksamheten med nya fantastiska boktips. Det är till exempel livsfarligt att använda sig av tipstjänsten ”andra böcker som de andra som köpt denna bok också har köpt”.

Lyckligtvis (?) så har Amazon också en tjänst som heter ”önskelistan” dit man kan lägga böcker man skulle vilja köpa sen. Jag rensade just i den listan, så nu återstår bara sex böcker som vore en dröm att få ta del av.

16 olästa böcker. Ja just ja, och så tre stycken påbörjade ljudböcker i min iPhone.
Är det nån som har tre veckors fritid att låna mej?

Det är mycket om Sociala Media just nu. I går lanserades ännu ett verktyg- Google Buzz. Med denna tjänst integrerad med Gmail hoppas sökmotorjätten kunna locka till sig en rejäl del av den kaka som just nu fördelats upp mellan Facebook och Twitter.

Oavsett om de lyckas eller ej höjs frågorna kring Den Nya Integriteten, när viljan att dela med sig av sitt liv blir viktigare än att värna om sitt privatliv. Facebooks grundare gick ju ut härom veckan och förklarade att privatlivet var dött och öppenheten hade segrat. Att hans företag lever på folks vilja att vägra privatliv är förmodligen inte på något sätt kopplat till hans åsikt.

Jag gillar sociala media. Jättemycket Samtidigt tror jag det finns en gräns där Integritetspendeln slår över och privatlivet blir prio igen. Kanske genom ett ökat fokus på genuin, geografioberoende värderingsgemenskap, snarare än ett ökat behov att berätta för ännu fler ”what’s on my mind”.

Eller vad tror du?