Kvällstidningarna har hittat en ny upplagebooster.

Först prinsessans Jonas eskapader i Norge. Sen kontrasten med Viktoria och Daniels sockersöta bröllop. Och nu Littorin med brallorna nere, som man, om de portionerar ut storyn i tillräckligt små bitar, kan få att räcka en nästan en hel arbetsvecka. Om det hela sedan är sant eller inte spelar Aftonbladet mindre roll. Och ännu mindre Expressen som ju bara kan haka på. Skulle det visa sig att anklagelserna stämmer så har man ju sålt en massa tidningar. Och stämmer de inte har man ändå sålt lika mycket.

Gör en liten tankelek:

Prova att byta ut ”Littorin” mot något annat namn i den politiska eliten. Prova flera. Byt ut namnen och låt  löpsedlarna sedan rulla runt inne i huvet. Aftonbladets. Expressens. Hur känns det? Likadant, eller annorlunda? Sen byter du namn igen. Denna gång är det din arbetskamrats namn som står där i de braskande krigsrubriker. Byt sedan namn igen. Nu ser du plötsligt din respektives namn som du, intet ont anande, får läsa om vart du än går. Hur känns det dag ett när man berättar att hon/han ställts mot väggen. Dag två när det berättas om avgången. Dag tre när den prostituerade berättar sin story. Dag fyra då alla proffstyckare analyserar vad som sagts och inte sagts

Byt namn en sista gång. Sätt in ditt eget i Sven-Otto Littorins plats. Om du gjort dig skyldig till anklagelserna eller ej spelar mindre roll, rubrikerna står där ändå. Dina vänner – eller kanske de kallar sig före detta vänner — uttalar sig en efter en. Var du än går och vart du än bläddrar står det om dig, om dina depressioner, om att du inte gått ut offentligt med allt det skämmiga. Och skulle det sen visa sig att du är oskyldig så kan ju alla snabbt ändra tonläge igen och hipsvips är ingen skada skedd.

Eller?  Jag tycker det ger väldigt dålig smak i munnen...

Sakfrågan är en annan. En mycket tragisk historia, oavsett om Littorin gjort sig skyldig till brott eller ej. Men en helt privat historia där du och jag ska vara lika nyfikna som vi skulle vilja att andra ska vara om vi eller nån av våra anhöriga hamnar i samma situation…

PS: Expressens Thomas Mattson hade f ö en väldigt bra krönika i ämnet

Jopp. Det är så här det är att vara vuxen.

Och jag klagar inte. Det här är mest positivt. Tror jag.

Men. Det som också bör nämnas i sammanhanget är att han blev attackerad efter att ha visat en homosexuell sexfilm där männen bär Mohammed-masker.

Hallå?

Självklart, självklart ska ingen behöva riskeras att bli attackerad. Det är dumt, olagligt och  farligt. Men jag tror att Vilks drivkraft mer än yttrandefriheten är uppmärksamheten. Att han (tror att han) hittat ett sätt att få denna uppmärksamhet dubbelt upp: Först genom att uppröra. Sen genom sympati.

Hallå?

Yttandefrihet är en demokratisk rättighet. Men att bli behandlad med respekt är en mänsklig rättighet, och det finns ingen motsättning mellan dessa två. För visst har yttrandefrihet med den EGNA övertygelsen att göra, inte med rätten att kränka andra?

Och vi får inte upphöja kränkning till kultur. Varken i yttrandefriheten eller konstens namn

• Att jag inte gick på Samuel Ljungblahds konsert. Tydligen (och som väntat) hur bra som helst.

• Att min gymträning lyste med sin frånvaro även denna vecka.

• Att jag igen och igen fastnade framför datorn istället för att ta en kvällspromenad.

• Att jag skrev det här inlägget. Måste var mitt kanske minst intressanta blogginlägg i modern tid.

• Att jag fortfarande är vaken.

Jag är ganska snabb på att kontatera, på att bilda mig en uppfattning. Och sen ÄR det så. Punkt. Jag gillar att bilda mig uppfattningar också. Det är som om min hjärna suktar efter att kategorisera och att konstatera.

Men ibland är det bra att titta en gång till. Saker kanske har ändrat sig. Du och jag kanske har ändrat oss? Eller verkligheten kanske faktiskt inte så ut som vi trodde.

Livet blir roligare så också. Annars är det ju som ett korsord som listas ut rad efter rad och till slut bara har några olösliga frågor kvar i ena hörnet för vi hade fel några rutor längre upp…

Jag menar inte de där slitochsläng-deckarna som man läser och sen är det bra med det. Nej jag menar de andra, alla bra-att-ha böcker som man verkligen vill spara, och alla böcker som liksom blivit en symbol för ett framsteg, ett genombrott ett kärt minne.

Dessutom har jag har aldrig upphört att utbilda mig, utan likt en hamster samlat på mig böcker om allt från kommunikationsstrategier och affärslitteratur till biografier, teologisk litteratur och hurtfriska hyllmeter med kognitiv psykologi. Jag har läst mig till många aha-upplevelser på nätterna.

Men nu måste nåt göras. Böckerna står i dubbla rader på alla normala bok-ytor och vi försöker vara så kreativa som möjligt när det gäller att hitta nya ytor som vi kan göra till bokförvaring.

Idag rensade jag sovrummet. Bara för att upptäcka att böckerna knappast rymms i arbetsrummet längre, och vardagsrummets stora bokhylla dignar redan under alla boktravar.

Hjälp Hur gör du? Hur borde jag göra? Kom gärna med tips….

”Never let your memories become greater than your dreams.”

Tål att tänkas på. Drömmar behöver inte vara orealistiska heller. Men de har den fördelen att de hjälper en att fokusera på rätt sak: Framtiden.

Jag tror att det är feltänkt.

iPaden är ju ett exempel på ett media som varken är strikt dator eller läsplatta, men som lämpar sig ypperligt för innehållsbärare av den typ som New York Times redan bevisat fungerar. Jag kan få HELA lokaltidningen direkt i datorn/iPaden, i ett format som lämpar sig för läsning, inte bara ”browsning”. När den väl är nedtankad så finns den där, hela tidningen, tills jag väljer att koppla upp mig igen och tidningen uppdateras med det senaste innehållet…osv.

Nej papperstidningen kommer inte att försvinna, lika lite som att boken försvann när papperstidningen kom. Fast papperstidningsprenumeranter kommer att försvinna till den digitala distributionen, men det är ju ingen fara för branschen som då sparar massvis med pengar på den dyra utkörningen (och därigenom sparar både träd och miljö).

Tidningarna kommer inte att kunna ta betalt för webbtidningen, just för att det finns gratisvarianter att välja. Och det medför detta:

För få och för grunda nyheter, simmandes i ett hav av banners.

En digitalt distribuerad tidning (nej, jag menar inte en PDF, kolla länken till New York Times) kan ha exakt samma innehåll som papperstidningen, men med inkomstbringande annonser och allt, OCH samtidigt vara värd en prenumeration. OCH möjliggöra tvåvägskommunikation (sociala media). OCH komma fram även om det är vulkanutbrott på Island.

Tidningarna kan till och med bundla prenumerationen med en läsplatta/iPad på precis samma sätt som mobilabonnemangen säljer flerårsabonnemang.

Eller vad säger ni?

En bra helg där man började ana ”den femte årstiden” – vårvintern. En lugn helg där jag fått tid att ladda batterierna efter två vääldigt hektiska veckor. En helg med goda vänner, iCentrum och lite siesta.

Ett bra mått på att batterierna nu är i bättre kondition är att lusten att läsa kommer tillbaka.

Och böcker saknas inte. Jag tror jag har ett tiotal böcker på mitt nattduksbord som alla är påbörjade och väldigt intressanta. Problemet är att jag hela tiden hittar nya läsvärda böcker som jag också vill läsa. På så sätt pockar Internet i allmänhet och Amazon.com i synnerhet hela tiden på uppmärksamheten med nya fantastiska boktips. Det är till exempel livsfarligt att använda sig av tipstjänsten ”andra böcker som de andra som köpt denna bok också har köpt”.

Lyckligtvis (?) så har Amazon också en tjänst som heter ”önskelistan” dit man kan lägga böcker man skulle vilja köpa sen. Jag rensade just i den listan, så nu återstår bara sex böcker som vore en dröm att få ta del av.

16 olästa böcker. Ja just ja, och så tre stycken påbörjade ljudböcker i min iPhone.
Är det nån som har tre veckors fritid att låna mej?