Mitt CV är inte speciellt imponerande på utbildningssidan. En journalistutbildning, punkt liksom. Det är dock inte hela sanningen. Nästan varje kväll går jag till skolan. Liggande dessutom. Jag har hela tiden en 5-7 böcker på gång i olika ämnen som jag gladeligen slukar när världen runtomkring mig tystnar. Så har det – med undantag av några perioder då jag tagit paus från läsningen – varit sedan jag gick ut gymnasiet.

Nu har traven blivit mindre även om böckerna kanske blivit fler. En Kindle, en iPad och min telefon rymmer böckerna istället. Och synkar dessutom med varandra.

Så gonatt och sov gott. Nu lägger jag mig på universitetet..

Har just sett en kort dokumentär om Whitney Houston. 30 min om hennes uppgång och fall. Om hennes ojämna kamp mot drogerna.

Hon kändes så liten trots sin storhet. Trots rösten, trots alla guldskivorna. Kanske är jag färgad av Kevin Costners otroliga tal på hennes begravning, men lite då och då tycker jag man skymtar hennes oroliga hjärta bakom de fantastiska ögonen. Och man vill bara säga som Costners: ”Du duger, Whitney”

Och just sånt behöver vi nog höra lite till mans från tid till annan. Tja, inte ”Whitney” då, men ni fattar..

”Det här måste bara göras” säger projektledaren

”Det här också”, påpekar den andre

Dessutom säger min kalender att tre andra saker ska göras under samma tidsrymd. Och som lök på laxen (och snudd på i all hemlighet) hade jag igår lovat ett pro bono-jobb för en uppdragsgivare som handlade om en viktig rekrytering.

En vanlig fredag, liksom. När det i Twitterflödet låter som om folk varvar ner, korkar upp och planerar för helgen. Och inte blir det bättre av att jag i rekryteringsannonsen leker med formuleringar typ: ”Vad vill du egentligen göra av ditt liv..?”

Samtidigt måste jag erkänna att jag är lyckligt lottad. Jag går till jobbet med lätta, förväntansfulla steg varje dag, och har gjort så merparten av de 20 år jag jobbat som copy.

”Du måste hinna det här också…vi har liksom kniven på strupen” understryker projektledaren.

Jag älskar mitt jobb. Önskar bara att man slapp skärsåren på halsen ;)

Läser att paret Reinfeldt separerar. Och att det tydligen inte är första gången som en statsminister får problem på det äktenskapliga planet.

Statsminister eller ej – det är ledsamt. En personlig tragedi. Utan att veta orsaken så anar man ju att två karriärer inte gör vardagslivet enklare, och att vardagen utgör den störta delen av ett äktenskap.

Men hur kan man undvika detta? Problemet är detsamma på alla arbeten som kan sluka ens tid och energi. Långa dar. Stress och press.  Men som politiker är du dessutom ständigt påpassad, från media, från meningsmotståndare och från allmänheten.

Kanske behöver vi bilda opinion för att politiker faktiskt också är människor. Och att de måste få utrymme att vara det.

Och hur i hela friden gör man det, i en mediavärld som bevakar varenda steg, varenda rörelse? Ett sätt kan vara politisk värnplikt. Att alla medborgare nån gång får tjänstgöra som förtroendevald. Jag tror det både skulle öka intresset för politik och förståelsen för politikerna.

Och för att par som Reinfeldts har behov av att vara bara Fredrik och Filippa.

So much for ”do no evil”. Nu ändrar även Google sina inställningar för hur de hanterar våra uppgifter.

”När du överför eller på annat sätt skickar innehåll till våra tjänster, ger du Google (med dess samarbetspartner) en världsvid licens att använda, stå som värd för, lagra, återskapa, ändra, 
skapa egna produkter utifrån inskickat material (som översättningar, bearbetningar och andra ändringar vi gör så att innehållet bättre stämmer överens med de tjänster vi erbjuder), kommunicera, publicera, offentligt uppföra och visa samt distribuera, sådant innehåll. Rättigheterna ni beviljar oss med denna licens omfattar enbart det begränsade syftet att driva, marknadsföra och förbättra våra tjänster, samt att utveckla nya. Licensen fortlöper även om du slutar använda våra tjänster”

Dags att byta mailkonto, med andra ord.

För mer info, läs denna krönika från .se-bloggen

Och här en bra artikel om hur du minimerar beroendet av en leverantör

Jag tror att man faktiskt kan påverka sin framtid. Både genom medvetna och omedvetna val. Jag miss för många år sen när jag jobbade utomlands och satt på tråkiga stunder under konferenser och filade på en framtidsplan: Vad ska jag göra när jag kommer hem till Sverige. Vad VILL jag göra.. ?

Stora delar av det jag plitade ner i min A5-stora filofax (som var dåtidens iPad ;) ) blev också verklighet. Om det sedan berodde på att jag tänkt på det som redan var på G eller om mina val faktiskt styrde kompassen åt rätt håll låter jag vara osagt. Men kanske 90 procent av det jag skrev ner blev sedan verklighet. Kanske 95 procent, även om de sista fem procenten tog tiotalet år.

Så nu är det dags igen. Problemet är att jag inte har nån färdigformulerad framtidsplan, så här knappa 14 dar innan nyårsafton.

Kanske mellandagarnas lugn (som jag tror på efter julstressen) kan skapa mål och riktning..

Så var man insändarskribent också. Detta var publicerat i Norran idag. Som en del i den demokratiska processen. Tycker jag inte nu, vilken rätt har jag att tycka när beslutet är ett faktum. Nu hoppas jag bara att politikerna vågar se bortom de ekonomiska argumenten. Skellefteå Kraft har provat utlandssatsningar tidigare. Men det är en sak att göra en dålig affär, en annan sak att göra pengar på ett beslut som medför risker för en hel bygd.

Här hittar du insändaren på norran.se. Eller så läser du den i sin helhet här: (Läs mer…)

I natt sover mina föräldrar den sista natten i sitt hus. Det hus jag vuxit upp i. Det hus jag blev tonåring i. Det hus jag kommit hem till..

Men jag känner inget vemod. Ingen nostalgi. Jag är faktiskt mer glad att de till slut vågat ta steget att flytta till en lägenhet.

Jag funderar på varför jag känner så, jag som brukar vara riktigt nostalgisk….

Förmodligen är det så att jag – hela jag – flyttat hemifrån. Jag är glad för det hus som varit mina föräldrars sedan 1968-69. men nu går vi vidare.

Härom veckan gick jag och cirka 400 ytterligare personer till Nordanåteatern för att betala 50 kronor för att höra en författare göra reklam för sin senast bok. Packat med folk som under en dryg timma satt längst ut på stolen och lyssnade andäktigt.

Hemligheten.

Berättelsen. Även om inte någon av författarens knappt dussintalet tidigare böcker har varit romaner, har han – Tomas Sjödin – visat att han är en av Sveriges främsta berättare. Jag är visserligen inte speciellt literärt bevandrad, men efter att ha läst snudd på alla hans böcker så vet jag vad jag önskar mig i julklapp:

Tomas var förkyld. Han stod mitt på Nordanåscenen med bara ett runt ståbord som rekvisita och pratade lugnt och stilla i över en timme. Men han bjöd in oss till en resa i berättelsens värld på ett sätt som – om det varit en konsert – inneburit extranummer.

Vet inget om just denna kyrka. Men i videon så slår de huvet på spiken, tycker jag.