Sitter och tjuvlyssnar på familjen vid bordet intill. Föräldrarna pratar intensivt arabiska och försöker få barnen att sitta still och äta.
Till slut har ett av de tre barnen fått nog och ropar på klockren svenska helt utan brytning:
”Men hon fick ju mer än mej. Äckelpäckel!
Sen hoppar barnen obekymrat mellan de två språken. Jag gillar det. Tänk om vi alla kunde pratas det språk vi kände oss mest bekväm med och alla ändå förstod varandra… Och tänk vilken fördel dessa barn kommer att ha när de växer upp.