”Vi hade en vikariefröken idag på skolan. Hon var jättesnäll”, säger min son helt appropå när vi åker bil på väg hem.
Och fortsätter sedan lite mer lågmält:
”Vad fula nya glasögon du har Lukas…om jag behövde glasögon skulle jag verkligen inte vilja ha såna som du har…jag skulle inte vilja gå i skolan om jag hade såna glasögon…”
Plötsligt var pappaöronen på helspänn. Lukas fortsatte mumla:
”Vad håller ni på med? Ni är inge trevliga. Nu tycker jag att ni kan ta lite pinnar och göra illa varandra med pinnarna…”
Jag nästan tvärstannade bilen och utbrast:
”Har eran fröken sagt dom där sakerna till er!!!!”, samtidigt som min hjärna började planera samtal till rektorn och snabba insatser för att stoppa den lärarledda mobbingen.
”Nej, jag tänkte bara OM hon sagt såna saker hade hon inte varit snäll…men nu var hon ju det…
Haha jag förstår precis! Du får inte den där gnagande känslan av att det måste väl finnas _nåt_ uns av sanning för inte man man väl komma på något sådant bara ur ingenting :-)
Hugaligen, säg inte så!