En starkt bidragande orsak till att jag bytt favorithamburgerhak från Frasses (vars skrov byggde denna kropp) till Max, är killen som torkar borden.
Förutom att han går runt med sin trasa och sprutflaska så småpratar han med gästerna. Små positiva samtal som gör att man lämnar lunchen lite lättare (om än kaloristinn).
Han pratar om TV:n om sitt arbetsschema, han undrar lite försynt om jag tycker att det är en bra ide att han ska tvätta bilen i snöblasket eller om han bör vänta…kort sagt vanligt kallprat fast med värme.
Idag kom han förbi när jag just tuggat klart min hamburgare.
”Du jobbar nära här va?”, sa han och jag tog det lite som en vink om alltför frekventa besök.
”Ehem. Jo, ibland blir det ofta… Och tänk om familjen vill äta här ikväll också…” försökte jag skojja.
Konstpaus. Och så säger förtroligt:
”Blir det så kan du lita på mig…jag säger ingenting. ”
Och torkar vidare.
Löneförhöjning, Max. Här har ni en nyckelperson…