Inte övertygande

Jag såg bilen i ögonvrån, på väg upp ur källargaraget. Eller rättare sagt, mina reflexer såg bilen och sa åt resten av kroppen att bromsa omedelbart, fast en utomstående hade sett att det inte alls var någon fara på taket (eller i detta fall källaren).

Så jag gjorde det jag i hel mitt liv berättat för andra att man inte ska göra: Bromsade mest med handbromsen. Iallafall inte om man som denna fredagsaftonen körde på grusbelagd asfalt.

Framdäcket vek sig och moppen la sig likt en klubbad oxe. Jag däremot störtdök och landade med munnen före i asfalten.

Mannen i den vita bilen klev förskräckt ur bilen. Jag försökte resa mig direkt för att visa både för mig själv och för omgivningen att allt gick bra. Vilket liksom bara förstärkte faktum. Jag reste mig med ett ryck och försökte lugna bilisten genom att flera gånger påpeka att det gick bra. Så avslappnat jag bara kunde.

Av hans uttryck att döma var jag inte speciellt övertygande. Eller så var det den blödande munnen, den trasiga framtanden, de skrapade kläderna eller det faktum att jag stod utan ena skon mitt i bensinen som rann ur moppen…

Nåja det gick bra, även om jag blev rejält omskakad.

Och sammanfattningsvis. Nästa gång du ska bromsa: Var försiktig med handbromsen…och om nu olyckan är framme, försök inte spela cool…