Där står vi i fikakön på Mobackakyrkan när telefonen ringer. Ett okänt nummer, men en känd röst
”Hej det är jag…här ska du få prata med Carls mamma” flämtar den uppjagade sonen.
Mamman berättar att hon fångat upp två lätt panikslagna killar som rusat runt vårt hus i regnet, och vägrade gå in. De frös och huttrade men stannade hellre ute i regnet än att gå in.
Det var nämligen tjuvar inne i vårt hus. Hemska tjuvar.
Vi skyndar hemåt och möts av en dyblöt son med lätt uppspärrade ögon.
”Vi TRODDE det var en tjuv därinne” bedyrar han, medan sonens kompis försiktigt närmar sig huset igen.
Inne såg det visserligen ut som en smärre brottsplats, med lego och kartongbyggnationer huller om buller, men någon brottsling fanns inte att hitta.
Jag tror sonen följer med till kyrkan nästa gång.