Ett hemligt sällskap

Jag åt på Max idag, och fick vara med om en hemlig ritual.

Oss samlare emellan.

Objektet kan variera. För en del är det telefonslipsar (läste i dagens Norran). För andra är det små glaselefanter. Eller skivor. Eller upplevelser. Eller pennor. Eller autografer. Och så vidare. Jag är också en samlare, även om det mest är på det mentala planet. Låt oss säga reservoarpennor. Istället för att skaffa alla pennor som man är intresserad av (som är både dyrt och nördigt) så samlar jag på information om dom (bara nördigt).

Denna gång gällde det klockor. Jag kan verkligen uppskatta en snygg klocka, men äger bara fyra stycken, varav ingen tillhör den kategori man suktar efter. Vid bordet bredvid mig satt bankmannen, som jag vet tillhör klocksamlarna på ett mer konkret sätt. Han är en uppsjö av snygga ur, bland annat en Heuer, dvs en klocka från tiden före TAG och Heuer slog ihop sina påsar.

Efter jag ätit reste jag mig för att kasta hamburgerskräpet. Då såg jag blicken. En pilsnabb glimt mot min vänstra handled och sen ett närmast osynligt förvånat uttryck. Han hade scannat.

Jag vet. På min arm sitter idag en klocka av märket Polar. Löparklocka. Inget man skryter med i klocksamlarkretsar precis. Själv hade han en Rolex, tror jag.

Det har jag också. Men bara mentalt.