Bläddrade igenom en massa bilder på Facebook, och upptäckte att en av mina Facebookvänner enbart hade bilder plåtade med höger sida mot kameran. Enbart!
Det triggade en annan tanke: Vilken sida visar vi helst upp? Är en del av oss – och då menar jag inte fysiskt – bättre att visa fram än andra? Den glada sidan. Eller är den vederhäftigt strikta sidan. Eller den duktiga? Eller den ironiskt ifrågasättande?
Det är lätt hänt. Vi är tryggast när vi tror att vi enbart visar upp de starka sidorna – även om de andra så uppenbart skiner igenom.
Jag är likadan själv. Kom på mig idag på lunchen när jag satt och kände mig trött och nedstämd, men så fort jag lämnade lunchbordet och träffade en kompis så kom det hurtfriska ”tjeenare!” fram. För jag ville hellre visa upp den…
Men jag övar mig. Jag vill hellre visa hela mig än den bästa sidan. Om inte annat för att jag ska slippa komma ihåg hur jag ska vända mig. Livet blir enklare och mer avslappnat då.
Lustigt! Idag funderade jag över vad man skriver för Vad gör du just nu-inlägg på Facebook, och varför. Vilken sida vill man visa upp? Den man är stolt över, den man vill imponera med, den man tror att andra vill se eller är det bara en kommentar så där på måfå från vardagen. Det är intressant när man ser ett mönster, både hos sig själv och hos andra.
Tycker det är kul att man har många sidor. Har alltid tyckt att det ena inte utesluter det andra. Blir nog aldrig nån fanatiker. Och det känns ju bra.
Pernilla Wahlgren fick besök av Carina Berg i ett program och hon började gråta när en av hennes ‘svagheter’ kom fram. Men är det en svaghet att visa vad man känner? Den glamorösa sidan försvinner och man ser den riktga personen bakom allt smink och den glättiga ytan blir bortskrapad.
Att visa sina olika sidor innebär att man är modig och stark och inte alltid på topp. Ingen människa kan leva livet igenom med ett leende på läpparna, som man kan tro när man ser kändisar och tror att de lever rakt igenom sin dröm.
Det känns skönt att veta att de är bara människor dem med…
Ove