Jag är tillbaka på jobbet efter min ansiktsförlamning. Det känns så otroligt bra. Visserligen har det bara gått en månad sen jag blev sjuk, men jag hann börja längta intensivt tillbaka till vardagen. När man är mitt uppe i den – vardagen – så är det så lätt att bara se hastigheten, inte det man faktiskt får uppleva. Det är mycket som ska göras. Många kor som ska ledas av isen. Många bränder som ska släckas. Och alltsomoftast går det utmärkt. Man är nöjd över att få mycket gjort. Skryter t om lite indirekt över det.
När det är slitsamt ”klarar vi av” situationen, men längtar egentligen bort. Till slalombacken. Till badstranden. Till naturen. Bort från där man är. Bort från den vardag som faktiskt livet mest består av.
Men nu när man provat ligga på lassa och vänta på att kontrastvätskan ska rinna till, att doktorn ska gå rond, att medicinen ska börja verka, att saker ska bli mer normala igen, blir vardagen fort m å l e t. Inte den för höga hastigheten, men alla saker som man faktiskt får vara med om. ”Alla dar som bara gick, säg var det livet” som Cilla Lundberg sjöng på den tid jag hade hockeyfrilla.
Du då? Visst är du rädd om vardagen ?
Jag känner så väl igen mig i dina tankegångar. Jag är så nöjd att vara tillbaka på i princip heltid igen på jobbet. Det är normalt. Det är friskt. Det är en förmån att ha ett jobb och dessutom få trivas med det man gör. Att ta vara på och vara rädd om sina vardagar är något jag vill sträva efter. Annars står man ju där med skägget när dagar blivit år och åren blivit ett helt liv.
Härligt att höra att du är på banan igen!