Att skriva en blogg är alltid en avvägning. Att vara personlig men inte för personlig. Att berätta episoder utan att utelämna andra människor. Att fundera ”högt” men veta var det privata måste ta vid.
I helgen har jag varit med om en otrevlig upplevelse som jag tvekar att dela med mig av. Samtidigt, resonerar den modigare delen av mig, är det väl detta man ska göra, våga vara lite mer personlig…?
Det började som en stelhet i läppen på fredagsaftonen. En stelhet som jag tänkte hade med nacken att göra, med de kotor i ryggen/nacken som spökat för mig under en tid. Eller stress. Hursomhelst, nåt som man… (klicka på ”continue reading” om du vill läsa vidare, eller så hoppar du till nåt lättsammare)…lätt kunde avhjälpa med ett varmt bad.
Men det hjälpte inte. Inte heller en sömnstund i soffan. Eller massage. Så när jag skulle borsta tänderna innan det var läggdags och det kändes som om jag hade varit hos tandläkaren och fått en bedövning så befarade jag att det var nåt annat.
Jag ringde sjukvårdsupplysningen och fick åka upp till akuten. Och blev inlagd:
”Antingen ansiktsförlamning eller stroke” blev svaret.
Suck. Inget av orden är såna man vill höra, för att uttrycka det lindrigt.
Och att hamna på strokeavdelningen och träffa medpatienter som är 30-40 år äldre och jättesjuka både skrämmande och stämmer till eftertanke…
Hursomhelst efter en natt med EKG, övervakning och blodtryckskollar så blev det kontraströntgen, läkarbesök och ännu fler timmars ovisshet. Till slut tyckte man att läget var så stabilt att jag fick åka hem, men med en malande känsla av att symptomen höll på att förflytta sig till vänster sidan.
Äsch tänkte jag. Det är inbillning. Man hinner ju tänka en hel del när man ligger i en sjuksäng.
Sagt och gjort. jag åkte hem, bara för att inse att problemen på vänster sida tilltog. Till slut ringde jag upp på lasarettet igen och fick komma på nytt besök. ”Jominsann, jättekonstigt” tyckte läkaren, men visst hade det flyttat sig.
Däremot var det positivt på så sätt att man nu var ganska säker på att det var ansiktsförlamning och inget annat. Därför blev det byte av mediciner och hemskickning och en remiss till öronkliniken.
Besöket där dan efter bekräftade också det den första läkaren sagt. Nu är man ganska säger på ansiktsförlamning, vilket ju känns mindre hemskt på nåt vis. Läkaren gav också gott hopp om att jag skulle bli återställd. Även om är vänster sida av ansiktet inte så kul (eller ganska kul om ni frågar min fru och barn, dom tycker att det ser väldigt lustigt ut när jag försöker vissla, le eller äta), så pekar det mesta på att jag är återställd inom ett halvår.
Men sånt här stämmer verkligen till eftertanke.
Dels vad som är viktigt och vad som bara är bråttom (för att citera Stephen Covey), dels hur bra det är med sjukvårdspersonal som verkligen bryr sig om och kan ta hand om unga som gamla (tack Patrik och ni andra på Medicin 1), och dels vad livet egentligen går ut på…
Nåja.
Nu hoppas jag på ett någotsånär snabbt tillfrisknande, och jag har ganska gott hopp.
Kanske blev detta blogginlägg för personligt. Kanske. Men å andra sidan behöver inte allting vara hurtfriskt eller lagom. Livet är mer än så…
Visst är det svårt att vara personlig i sin blogg, men i slutändan är det ju det det handlar om i många fall. Jag hoppas du tillfrisknar snabbt!
(Sen tror jag allt är psykosomatiskt för att du undermedvetet tror att du är Steve Jobs ;-)
Självklart ska man vara personlig! Det är ju dina vänner som läser. :) Hoppas du får vila upp dig ordentligt och att vi ses snart. Kram
Såå skönt att höra att det ändå inte var en stroke!!! Tror du kommer att bli bra, go å gla kexchoklad fortare än ”somliga tror” =) …. Men viktigast förstås ATT du blir frisk och inte hur FORT!!… men ändå…
Sköt om dej!
Jag fortsätter be till vår Far i himmelen för dej o familjen!!
Kram Trinity-Sara =)
Det är det som är så bra med en blogg – man får vara personlig. Och som läsare avgör man om man vill ta del av någon annans liv.
Att berätta om din sjukdomsupplevelse ger oss andra bara ett annat perspektiv på livet, vad som är viktikgt och vem man bryr sig om.
Så jag säger: tack och lov att det inte var det andra ordet du drabbades av.
Inte ofta jag säger det till en karl och menar det: Puss!!! Du finns med i tankar och bön, det vet du! Jo – en sak till: Koppla nu av, läs en bok eller fem!
/ RE
Tack gode Gud att det inte var så allvarligt. Hoppas du frisknar till snart och får gå vidare med blotta förskräckelsen.
Personlig blogg är mycket mer givande än en kul och ytlig om du frågar mig.
Usch inte roligt. Krya på dig nu, helt klar behöver du en penna!
Ja, du Roger, kroppen är ett förunderligt ting där marginalerna är små mellan frisk och ”oönskade ord”. Skönt att höra att det inte verkar vara stroke. Du finns i våra böner. Nu när Anna-Lena var sjuk i salmonellan efter Gambia har det slagit mig vad det betyder att människor ber. Mitt i eländet är man buren.
Lama
Huga! Men starkt att nån också vill skriva om äkta saker och inte bara vad de köper. Alldeles för många är för rädda för att …eh, tappa ansiktet. Allt gott, med hopp om tillfrisknande snart.
Det låter inte kul det där. Hoppas det blir bättre snart. Jag ber för dig så gott jag kan.
Roger!
Du är en pärla av ädlaste valör! Jag har tackat Gud för att vi har Dej. Nu ber vi för dej att Du skall bli frisk.
Allan