Jag vill verkligen tacka alla som kommit med uppmuntrande ord under de här dagarna. Vilket stöd och vilken värme jag fått känna. Jag är överväldigad! Och jag som låg på lassa och tänkte att vi människor är så stressade att vi aldrig har tid med varandra nuförtiden. Oj, vad jag hade fel!
Liten uppdatering av läget:
Det positiva: Jag mår väl helt ok. Även om humöret fått sig en törn och ansiktsförlamningen gör att det är allt annat än kul att äta, dricka och försöka grimasera. Är otålig och vill att det snabbt ska bli bättre, men det att det kan ta mellan 3 och 6 månader. Ögat är nästan värst. Suddigt och hänger inte riktig med (även om mina vänliga och välmenande svärföräldrar hävdar att jag ser “helt normal” ut
Det oroliga: Väntar fortfarande på provsvar, för att höra vad som riktigt orsakat detta. I väntan på klara besked så käkar jag diverse mediciner som ska ta kål på diverse saker som det skulle kunna vara. Och det gäller att inte läsa packsedlarna på mediciner inser jag. Är man inte sjuk så kan man minsann bli det av biverkningarna (tips: Läs inte “Sällsynta biverkningar” om du har den minsta läggning åt det mer hypokondriska hållet…