Sjutusentrehundra dagar

Idag har jag haft förmånen att vara gift med min Birgitta i 20 år.
Och fort gick det.

Det började under förberedelserna till ett bröllop – jag och Birgitta var båda värdar när T & C skulle gifta sig – när jag insåg vad jag ville och efter en lång och enträgen uppvaktning lyckades vinna hennes gunst.

• Jag minns en av de allra första dagarna när vi provade skor tillsammans och jag insåg att jag hade så oerhört roligt med henne.

• Jag minns när jag bjöd henne på min mosters 50-årsfest (jag vet, hur pinsamt är inte det, men jag tog till alla knep för att få åka och hälsa på henne i Stockholm), och hur min morfar tog mig avsides och rekommenderade att jag skulle satsa på henne :)

• Jag minns när jag ringde hennes bästa kompis och bad henne beskriva Birgittas värsta sidor, för jag hade svårt att se några.

• Jag minns fortfarande när Birgitta skulle komma upp till Skellefteå för första gången. Jag städade min lägenhet i tre dagar, och det ordentligt: Flyttade bokstavligen alla möbler från en del av lägenheten och rengjorde sedan så noggrant att halvledarindustrin förmodligen skulle kunna ha använt det till renrumsproduktion. Sedan flyttade jag allt bohag till den andra sidan och gjorde om proceduren. När allt var ammoniak-rent insåg jag att jag inte hade några blommor i ungkarlskyffet, så jag fixade mjukisdjur som jag stoppade i blomkrukorna!

• Jag minns när hon sov över för första gången och jag hade planerat allt utom….frukost. Det blev ett paket After Eight.

• Jag minns när hon flyttade upp till Skellefteå och kom med bil från Stockholm tidigt på morgonen.

• Jag minns vårt bröllop i Boden när all släkt och alla vänner var samlade och jag lutade mig mot min nyblivna hustru och kallade henne för …”Mia” (jag blir fortfarande kallsvettig av minnet)

• Jag minns fortfarande när vi skulle på konsert med Earth Wind & Fire och en bil körde över Birgittas fötter och hon vände sig om och hoppade upp i famnen på mig.

• Jag minns när vi åkte till Etiopien för att hämta vår dotter och vi kokade vatten i 30 minuter innan vi vågade dricka det eftersom dricksvattnet och avloppet i Addis Abeba hade råkat blandas ihop och staden låg på så hög nivå att vatten kokade före 100 grader.

• Jag minns när vi åkte till Johannesburg och jag stod och diskade i vår inburade bostad på Good Hope Street och med tårar i ögonen undrade vad vi riktigt gett oss in på.

• Jag minns hur vi med sorg i hjärtat flyttade hem till Sverige igen efter två livsförvandlande år.

• Jag minns hur vi åkte till Bangkok och hämtade vår son och blev helt betagna över den thailändska vänligheten och staden.

• Jag minns i morse när jag vi utbytte presenter i sängen och jag fick ett kort med rubriken ”Det är roligare tillsammans”.

Sant. Tack Birgitta för de första sjutusentrehundra dagarna.