Såå less på sååå 2008

Läser ännu en krönika där man häcklar de som inte riktigt hänger med. Nu var det bloggandet som var i skottlinjen:

”Bloggar du fortfarande? Det är sååå 2008…nu är det Twitter som gäller”.

”Microbloggandet är det nya svarta” basunerar man ut och tittar flackande runt bland alla kompisar för att liksom få medhåll och därmed ytterligare kunna distansera de som är sååå hopplöst efter.

Jag tror att man till slut (efter att microbloggandet känts hopplöst ute och nanobloggandet för några ynka veckor varit det som gäller) kommer att måsta stanna upp, hämta andan och kanske inse att verkligheten är mer komplex än bara en enda aktuell kanal.

Missförstå mig rätt. Jag gillar Twitter, Yammer, Tumblr, Skype, Jaiku olika IM-tjänster och allt vad de nya sociala aspekterna av nätet kan heta. Men jag gillar så mycket annat också. Och jag tror att vi – istället för att nervöst oroa oss för att vi satsar på fel grej – just ska använda de olika kanalerna just för VÅR grej. För dom är bara detta – kanaler.

En del Twittrar. Andra Fejsbookar. Ytterligare några bloggar, eller väljer att enbart skriva i sin svarta Moleskine och kalla det ”dagbok bara för mig” istället för ”blogg för alla som vill”. Nån kanske till och med dristar sig till att sätta sig ner över en kopp kaffe och verkligen lyssna till en medmänniska. IRL, liksom.

Men själva vitsen, oavsett vilken kanal man väljer är ju faktiskt innehållet. (nej, jag vet, det finns undantag här också, men då undantagen tar över reglerna få vi problem…)

****

Jag hörde en dikt av och med Kristina Lugn nu i helgen. Och blev alldeles tagen av vilket djup man kan förmedla och ändå hålla sig inom rimmets ramar. Hon stirrade sig inte blind på om det skulle vara 140 twitterord eller ett enda nano-ord eller ett gränslöst blogginlägg. Hon pratade till punkt. Varken mer eller mindre.

Sin grej. DET är det nya svarta.

PS: Och nästa gång du hör någon uttala den ironiska kommentaren ”å…det är såååå 2008″, fråga honom vad han är rädd för. Och se om inte blicken flackar.