Jag minns att jag inför 2009 filosoferade kring vad året skulle ha i sitt sköte, och att min önskan var att det var året då allt skulle bli roligt igen. Efter ett par år när jag tyckt att för mycket gått för tungt längtade jag efter 2009, året då det hjärtliga gapskrattet skulle återvända.
Hur blev det då? Nja, jag får nog konstatera att jag får fortsätta drömma. Efter att ha börjat året med en ansiktsförlamning, borrelia, stress och diverse motgångar väntar jag fortfarande på att vardagen ska bli roligare.
Jag vet, vuxenlivet handlar inte om att kunna njuta av oplanerad ansvarslöshet, men de gånger man får uppleva spontanskrattet – som i söndags afton då jag och mina kompistenorer i kören var allt annat än vuxna – inser man att det är en viktig del av vardagen.
För livet består ju mest av just vardagar.
Därför upprepar jag mitt nyårslöfte, eller kanske rättare sagt nyårslängtan, om att 2010 ska bli året då jag åter börjar varva vuxenlivets viktigheter med barnsliga bubbligheter igen.
Jag tror att det är mer jag. Iallafall vill jag att jag ska vara mer så..
Det är de barnsliga bubbligheterna som gör att man orkar med vuxenlivets viktigheter, tycker jag. Bubbla på Roger!