En vecka har gått, och hoppet börjar återvända. Kanske är det lite perspektivlöst att bli så nedtryckt som jag känt mig i veckan, det finns ju gott om människor som har det betydligt värre än jag har haft det.
Samtidigt inser man hur skört livet är. Ena stunden skriver man affärsstrategier, kommunikationskoncept och hittar smarta synklösningar mellan datorer och telefoner och planerar för framtiden. Andra stunden sörplar man frukost på strokeavdelningen och är orolig för vad som egentligen drabbat en…
Men jag är lyckligt lottad. En fru som är trygg som urberget i såna här situationer, en vänskapskrets som ….ja vad ska man säga..jag bara gapar* och släktingar och arbetskamrater som både peppat och förstått.
Nu är jag hemma ovh inne på vecka 2 – nu med en ny uppsättning mediciner. Fortfarande vet läkarna faktiskt inte vad som drabbat mig och orsakat ansiktsförlamningen. Kanske ett virus (som jag knaprat tabletter för nu i en vecka). Kanske Borelia (som jag knaprar tabletter för denna vecka som kommer). Kanske nåt helt annat som man inte kan göra så mycket åt.
Hursomhelst så säger doktorerna att prognosen god (hur de nu kan säga det när man inte vet vad som är orsaken, men jag lapar i mig förhoppningarna). Inom 3 månader ska jag vara återställd. Men det kan bli ett halv år. Och det kan… (men den meningen fortsätter jag inte).
Så ikväll blir det inget 40-årskalas som tänkt var (men hejja och grattis Christina!) utan en stilla hemmakväll med BWO (brr…) eller Barça (yes!). Och kanske är det lika bra. Jag har aldrig varit en skönhet, men det hjälper liksom inte att vara stirrig och slapp på ena ansiktshalvan…
*Tips från coachen. Att få tillhöra en församling är verkligen en förmån i många lägen, men inte minst när man själv inte orkar. Vilket stöd och v ilken ombryddhet jag har fått uppleva under den här veckan.
Detta inlägg är publicerat i Djupare, Vardag. Bokmärk permalink. Stängt för kommentarer och trackbacks.
Nya mediciner och nytt hopp
En vecka har gått, och hoppet börjar återvända.
Kanske är det lite perspektivlöst att bli så nedtryckt som jag känt mig i veckan, det finns ju gott om människor som har det betydligt värre än jag har haft det.
Samtidigt inser man hur skört livet är. Ena stunden skriver man affärsstrategier, kommunikationskoncept och hittar smarta synklösningar mellan datorer och telefoner och planerar för framtiden. Andra stunden sörplar man frukost på strokeavdelningen och är orolig för vad som egentligen drabbat en…
Men jag är lyckligt lottad. En fru som är trygg som urberget i såna här situationer, en vänskapskrets som ….ja vad ska man säga..jag bara gapar* och släktingar och arbetskamrater som både peppat och förstått.
Nu är jag hemma ovh inne på vecka 2 – nu med en ny uppsättning mediciner. Fortfarande vet läkarna faktiskt inte vad som drabbat mig och orsakat ansiktsförlamningen. Kanske ett virus (som jag knaprat tabletter för nu i en vecka). Kanske Borelia (som jag knaprar tabletter för denna vecka som kommer). Kanske nåt helt annat som man inte kan göra så mycket åt.
Hursomhelst så säger doktorerna att prognosen god (hur de nu kan säga det när man inte vet vad som är orsaken, men jag lapar i mig förhoppningarna). Inom 3 månader ska jag vara återställd. Men det kan bli ett halv år. Och det kan… (men den meningen fortsätter jag inte).
Så ikväll blir det inget 40-årskalas som tänkt var (men hejja och grattis Christina!) utan en stilla hemmakväll med BWO (brr…) eller Barça (yes!). Och kanske är det lika bra. Jag har aldrig varit en skönhet, men det hjälper liksom inte att vara stirrig och slapp på ena ansiktshalvan…
*Tips från coachen. Att få tillhöra en församling är verkligen en förmån i många lägen, men inte minst när man själv inte orkar. Vilket stöd och v ilken ombryddhet jag har fått uppleva under den här veckan.