”Pappa, är du rädd för ormar?” frågar sonen innifrån sitt rum när vi släckt lampan och sagt god natt.
Konstpaus. Vad ska den närmast ormfobiskt rädda pappan svara på det?
”Eh ja…ibland, men här finns det inga ormar, sov nu” försöker jag med.
”Jag är rädd. Och när jag tänker på dom så finns dom ju liksom inne i huvet” kommenterar sonen.
Suck. Klassisk betingning skulle förmodligen Pavlov kallat det.
”Men säg åt huvet att det inte är sant” provar jag.
I nästa ögonblick hör jag sonen nynna:
”Jingle bell, jingle bell, jingle bell rock…Schools out all summer…” och några gitarriff.
Sen blir det tyst.
Otroligt vad barn kan koppla om snabbt. Jag har mycket att lära av sonen också…