Jag kände honom inte, men i hela mitt vuxna liv har jag varit imponerad och inspirerad av de små glimtar jag fått se av hans jobb.
Det handlar om Kjell Janson, en pionjär inom flykting- och invandrararbetet i Skellefteå kommun. Jag minns honom från 80-talet när han med humor och värme berättade avväpnande episoder om skelleftebornas möten med de nya kulturerna. Det var också Kjell som hälsade min son officiellt välkommen till Skellefteå när han blivit svensk medborgare 2000, då han också med respektfull fingertoppskänsla skojade med nya som gamla svenskar.
Nu läser jag att han avlidit, bara 66 år gammal. Jag läser dodsannonserna och ser att det är många fler som också berörts av det Kjell hann uträtta.
Jag fäller en tår och lyfter på hatten.
Kan inte annat än hålla med, en fantastisk människa som lämnar en otrolig livsgärning bakom sig!
Kände inte denne man, men såg dödsruna och annonser och av det kunde man förstå att det var en alldeles speciell människa. ”En ovanligt fin människa” som jag tror det stod i en annons. Så enkelt och glasklart, vilket inte alltid är fallet när man, ibland krampaktigt, ska hylla de bortgångna. Och erkänn: har inte ni alla funderat nån gng på vad era efterlevande kommer att skriva?
Har badat bastu med Kjell i många år. En verkligt mänsklig människa i den absolut bästa bemärkelsen.Lätt att tycka om, en toppenkille!