Ibland kan man undra.
Vissa människor verkar våga vad som helst, och trigga på att hela tiden hitta nya adrenalinkickar, medan andra mår bäst av att vara stilla, osynliga och inte ta några som helst risker.
Sen finns det vi andra. Vi som vill och drömmer, men när det kommer till kritan börjar fundera varför vi nånsin sa ja. Den andra halva av detta påstående har växt med åren. Jag minns förr i tiden, när jag spelade i popband och älskade micken. En ljudcheck på en Finlandsturné var kulmen. Ljudanläggningen skulle tstas och jag såg det som min stora chans i livet att få köra spontan stand-up i hurlängesomhelst.
Annars är det nu. I helgen ska jag föreläsa och det är inte utan att jag gruvar mig, fast jag kört konceptet förut och vet att det både är bra och efterfrågat.
Men jag börjar ana att det egentligen är likadant för alla. Anders Bagge i Idol är så nervös han får feber, bara för att ta ett exempel. Henrik Schyffert är också skitnervös fast han gjort samma sak i 20 år. Och dom har ju förväntningar på sig. Jag är ju bara…jag.
Känns redan lite bättre. Måste fantomen kissa fast han ser så tuff ut så får väl jag också gå på toa…