”Ompröva” är nog ett verb vi änvänder för lite. Iallafall jag.
Jag är ganska snabb på att kontatera, på att bilda mig en uppfattning. Och sen ÄR det så. Punkt. Jag gillar att bilda mig uppfattningar också. Det är som om min hjärna suktar efter att kategorisera och att konstatera.
Men ibland är det bra att titta en gång till. Saker kanske har ändrat sig. Du och jag kanske har ändrat oss? Eller verkligheten kanske faktiskt inte så ut som vi trodde.
Livet blir roligare så också. Annars är det ju som ett korsord som listas ut rad efter rad och till slut bara har några olösliga frågor kvar i ena hörnet för vi hade fel några rutor längre upp…







Tänk om verkligheten, livet är som ett oändligt pussel. Där varje bit har sin plats, och där man måste pröva bit efter bit eftersom man inte vet var dom passar. Och när man kommer till delen med himmel eller gräs, hur självklart är det då?