Vi åkte den 16 november 2000 med Fritidsresor eftersom vi hade lyckats få tag i ”flygstols-biljetter med dem. Före vi åkte hade vi bokat hotellrum via Internet, vilket hade fungerat alldeles utmärkt.
Vi hade hört talas om att det kunde vara trångt i flygplanet, eftersom man i chartersammanhang försöker tränga in så många stolar som möjligt. Och visst var det trångt, jättetrångt. Birgitta och Anna fick en plats längst fram i en sektion, vilket gjorde att de hade något mer benutrymme, medan jag hamnade mer mitt i. Under natten kom jag på mig själv att försöka tränga in ett knä mellan stolarna och framtill nästa passagerare för att vinna lite utrymme.
Vi kom fram på fredag afton, och så fort vi närmade oss passkontrollen så försökte vi ringa till Röda Korsets barnhem. Ms Voraporn visade sig ha slutat för dagen, och skulle återkomma på måndag. Suck, det kändes som om vi missat henne med bara någon timme.
Det visade sig också att personalen (liksom skulle det visa sig senare många thailändare i stort) inte var så jättebra på engelska, och att vi inte var riktigt van deras uttal, så vi kämpade med att förstå varandra per telefon.
Nåja, vi slog besvikelsen ur tankarna för ett ögonblick och koncentrerade oss på att ta oss till hotellet. Vi gullade med Fritidsresors transfer om att få åka med dem, och det skulle gå bra i mån av tid. Vi insåg att det mycket väl skulle gå att åka taxi, men på något sätt kändes det skönt att nån annan ordnade så att vi kom rätt så här den första kvällen. Lite dyrt var det dock, de tog 400 baht per vuxen och 200 för barnet, vilket vi kunde ha åkta mycket taxi för…
Hotell Asia hade en imponerade vestibul och stora rum. Det var rent och fräscht, men kändes som om det varit finare för några år sedan.
Vi ringde till barnhemmet igen, i hopp om att kunna ordna en träff i alla fall, men Ms Voraporn skulle inte komma förrän på måndag. Suck. Då frågade vi om det gick bra om vi kom och hälsade på lördagen i alla fall, och det gick alldeles utmärkt.
Lördag morgon var spännande. Nu skulle vi få se Poowanart för första gången. Vi klädde oss och gick iväg till ett café för att äta frukost eftersom hotellet tog 300 baht för en sådan (vilket var mer än vad de tog för en vanlig maträtt).
Vi gick till Röda Korsets barnhem, trots att alla sa att det var för långt. Vi ville få en känsla av staden och vädret var fantastiskt, inte alls så fuktigt och varmt som vi hört att det kunde vara. Förmodligen är november/december en alldeles lysande tid att besöka Bangkok ur vädersynpunkt. Det var heller inte så mycket avgaser som vi fått oss beskrivet, kanske beror det bland annat på att man tydligen ”pensionerat” de allra äldsta bussarna som stått för mycket av avgaserna, och dessutom har Bangkoks Sky Train (tunnelbana ovanför gatorna) tagits i bruk och underlättat trafiksituationen (mer om det senare).
Från hotellet till barnhemmet var det kanske 4 kilometer. Röda Korsets barnhem låg på Henri Dunant Road och var alldeles i anslutning till ett stort sjukhus och Royal Sports Club.
Eftersom vi kom en lördag var det både lite folk och lite trafik i området. Vi frågade och blev hänvisade tre trappor upp. Och plötsligt var vi där, utanför den glasdörr som vi sett på videon från FFIA.
Innan vi visste ordet av så stod du framför oss, och med personalens hjälp hälsade du oss med ”Sawasdee krap”-bugningen. Vi kände att mötet var förberett men att det kändes mer skrämmande och roligt för vår lillebror. Vi fick vara ensamma med Poowanart i ett lekrum en trappa ned, som var fullständigt belamrat med mjukisdjur och hade luftkonditionering. Du bara grät och grät. På sin höjd fick vi en liten förskrämd blick. Men det kändes ändå jättebra, äntligen var det verklighet och inte bara ett foto. Äntligen fick vi klä rapportens ord med egna upplevelser av dig. Visst var du liten, precis som det stod, men livs levande och inte alls så bräcklig som vi kanske hade befarat.
Vi stannande i en dryg timme, och frågade också om vi inte kunde få prata med Ms Voraporn i telefon. De försökte ringa, men det visade sig att hon inte var hemma, utan var på resa och skulle komma tillbaka till Bangkok senare på söndag kväll, och vara tillbaka på barnhemmet på måndag. Vi tog sedan en taxi tillbaka till hotellet och begärde att chauffören skulle använda taximätaren (han föreslog en fast avgift på 100 baht) och redan gick på 47 baht. Detta var för övrigt enda gången i Bangkok som någon taxi försökte göra ett ”turistpris” på resan. Alla andra gånger körde man med taxameter utan att vi behövde propsa på det.
Söndag gjorde vi likadant. Frukost på caféet och promenad till barnhemmet. Lille Poowanart grät lite mindre och, faktiskt, var det inte så att vi efter att vi varit i lekrummet kunde komma upp till sovsalen utan att du började gråta igen och utan att du direkt ville gå till personalen. Ett framsteg
Så här i efterhand var det egentligen perfekt att vi smygstarta vår relation med Poowanart genom att komma och hälsa på ett par dagar först. Men just när det stod klart för oss på lördag morgonen var det tungt, vi var så inställda på att bli föräldrar direkt.
Vi utforskade Bangkok lite mer. Provade att åka Sky Train, som är Bangkoks lösning istället för tunnelbana (som inte går att ha eftersom staden ligger på vatten) och spårvagn (som inte går eftersom trafiken är nog krånglig ändå). Denna kollektivtrafik har varit i bruk i ungefär ett drygt år, och är mycket fräscht (och MYCKET luftkonditionerat, nästan kallt) men kanske lite dyrt för lokalbefolkningen, och lite begränsat eftersom den ännu bara har två ”linjer. Men ett oerhört snabbt och effektivt sätt att ta sig i dessa två riktningar, eftersom man slipper alla köer och trafikljus osv.
Vi åkte också båt på floden (tips, gå bara ner till kajen och vänta på ”expressbåten”, det kostade mindre än 10 baht per person, medan alla andra turer du blir erbjuden av försäljare är betydligt dyrare. Du betalar expressbåten ombord, kliv bara på, konduktörerna hittar dej.
Måndag var så dagen när vi skulle träffa dig ”på riktigt”. Vi ringde till Ms Voraporn innan vi åkte och hon berättade att vi skulle få ta med oss dig till hotellet. Oj oj oj. Spännande. Vi var också lite spända på mötet med Ms Voraporn som verkade ha stor respekt med sig. När vi kom till Röda Korsets Barnhem fick vi heller inte träffa henne, utan bara sitta i väntrummet, och vi fick för ossatt hon var en riktig höjdare som inte hade tid med oss. Men oj vad vi hade fel, för när vi väl fick träffa henne var hon en oerhört trevlig och jordnära föreståndare som verkade väldigt insatt i barnens situation. Hon var också en av de som var bäst på engelska, så konversationen med henne var mycket trevlig och enkel.
Så kom då stunden då vi fick ta med oss lillebror. Vi tog taxi till hotellet, eftersom det kändes för spännande att gå med dig (fast det var spännande att åka taxi med ett barn som inte kunde spännas fast i bilen också. Som bilbältes-van svensk kändes det lite gruvsamt i den täta trafiken.
Allt gick jättebra. Visserligen var du lite reserverad och hade nära till gråt, men du var också storögd av allt nytt du fick se, och vi insåg att nästan allt vi gjorde och upplevde var minst lika nytt för dig som det var för oss. Att bara handla på ett supermarket var rena nöjesfält-upplevelsen, med alla skyltar och färggranna vimplar och musik i högtalarna…
Vi tog det lugnt i början, och gjorde bara några försiktiga utflykter från hotellet. Vi hade med oss en bärryggsäck vilket var mycket praktiskt i denna stad med höga trottoarkanter och många trappor. Många tittade på oss konstiga svenskar med barn i ryggsäck, men det var bara vänliga blickar. Aldrig tidigare har vi upplevt en sådan barnkär stad som Bangkok.
Shopping är också ett ord man hör mycket i Bangkok. Det kändes som om man var van att turister kom hit och handlade mycket. Men vår budget tillät inte sådana utsvävningar, så när var och varannan taxi och tuk-tuk föreslog ”shopping” så insåg vi att vi västerlänningar måste lämna ett märkligt intryck av att vara penningstinna och shopping-galna. Priser på kläder var väldigt bra, visst fanns det en aldrig sinande ström av piratkopior, men även äkta kläderhöll mycket bra priser. Däremot var priser på elektronik och prylar inte alls billiga, vill man hitt en billig CD eller kamera är det snarare Singapore eller Hong Kong som gäller.
Mat var också billigt. Vi åt på en lokal lunchrestaurang och kunde äta en god soppa med dryg för cirka 10 kronor / person.
Däremot visst hotellet (och säkert alla andra hotell) hur man tog bra betalt. Frukosten på Hotel Asia kostade som sagt 300 baht, dvs nästan tio gånger så mycket som en middagsrätt vid det lilla fiket ”Fresh Milk” som låg bara ett stenkast från hotellet. Ett tips till alla som vill prova på att äta på hotellet, kolla vad drycken kostar, vi åt en väldigt bra middag (där rätterna inte var speciellt dyra, kanske 130 baht), men där drycken kostade lika mycket.
Tisdag var dagen vi skulle ordna passet på svenska ambassaden. Det var lite krångligt att hitta om man enbart gick efter gatuadressen, eftersom gatans namn även fanns på en del sidogator, och vi hamnade först långt, långt utanför centrum innan (ännu en) hjälpsam man förklarade att vi nog åkt alldeles för långt.
Men ambassaden visade sig vara jättelätt att hitta om man använde Sky Train: Kliv bara av vid Nana station så ligger ambassaden bara ett stenkast längre fram på vänster sida. Gå rakt genom den första byggnaden så kommer du till en ”innegård” där ambassaden finns några våningar upp. Själva ambassaden är som ett väntrum med många människor som av olika anledningar söker uppehållstillstånd eller andra tillstånd. Det kändes som en vårdcentral, alla satt med sin kölapp och väntade på sin tur.
Onsdag var det så dags för en intervju vid den statliga myndigheten. Vi fick skjuts från Röda Korsets barnhem med en av chaufförerna. Väl där blev vi mycket väl omhändertagna och även lite förvarnade om att denna dag bestod utfrågningspanelen mest av äldre damer så vi kanske inte skulle räkna med alltför roliga frågor. Men farhågan var helt obefogad. Det var visserligen ett långt bord med äldre damer och herrar, nästan som en rättsal, men de var förtjusande och vi hade ett väldigt trevligt samtal. Efteråt fick vi också reda på att detta ”förhör” ibland kunde bli lite barskt eftersom de ville se hur man reagerade om man blev irriterad. Men vi hade alltså en fin pratstund. Efteråt hjälpte en yngre socialarbetare oss att få de papper som vi skulle ha, och sedan var det hemfärd.
Torsdag var vi tillbaka på barnhemmet, bland annat för att du skulle få säga hej då till dina kompisar. Vi var lite oroliga att det skulle kännas svårt och känslosamt, men det blev en fin stund, och personalen var mycket hjälpsam. Dessutom fick vi – till vår stora förvåning – se dig dansa! Man ville visa hur barnen brukar dansa tillsammans och vi tänkte att det måste gälla alla andra och inte vår lille son, som knappt vågat röra ett finger. Men se, när musiken satte igång så blev det liv och rörelse. Fantastiskt!
Vi fick också en mycket bra pratstund med en pensionerad läkarprofessor. Hon gav oss lite mer bakgrund kring Poowanart, visade lite bilder och gav oss några fina ord på vägen.
Så var allting klart! Det kändes som om allting hade gått så snabbt. Fast å andra sidan hade vi haft någon uppgift varje dag, så veckan i Bangkok bara flög iväg.
Nästa uppdrag var att boka resa till Hua Hin där vi tänkte tillbringa följande vecka, i väntan på hemfärden. Vi åkte till tågstationen och träffade ett par mycket service-minded personen på informationen. De berättade att vi inte – som vi hade tänkt – kunde åka tåg till Hua Hin pga översvämningarna i södra delarna av landet. Alla tågen var inställda för några dagar. De hänvisade oss istället till buss, och visade vägen till en resebyrå som fanns inne på stationen. Där fick vi hjälp av Nick, en ung man med en service-vilja som går utanpå det mesta man upplevt. Hade ordnade biljetter till bussen, men hjälpte oss också med att hitta flera olika boendealternativ trots att översvämningen i södra delarna av landet gjort att de attraktiva hotellrummen i Hua Hin var mer eller mindre fullbokad. Jag (Roger) satt och väntade på haken. Så här trevlig och hjälpsam kan ingen vara, det måste vara så att han tar ut en service avgift eller dylikt i slutet, tänkte den skeptiske svensken. Men nej, han visade istället hur jag skulle komma undan serviceavgifter och gav mig ett telefonnummer så att jag kunde få tag i honom om vi behövde mer hjälp när vi väl var på plats. Och när vi kontaktade honom var han lika hjälpsam på distans
Hua Hin var helt ok, även om vi kanske trott att det skulle se än mer sagolikt ut. Taxiresorna var dyrare än i Bangkok (eftersom det här bara var turister) och för att riktigt få ut mesta möjliga av en sådan här plats är det nog bra att åka på några utflykter, för att komma längre än bara turiststranden. Men som nyblivna tvåbarnsföräldrar valde vi ändå att ta det lugnt. Det blev några dagars skönt sol och bad, och möjligheten att lära känna varandra lite bättre.
När det så var dags för hemfärd, ringde vi Fritidsresor och undrade om vi kunde på haka på deras transfer till Bangkoks flygplats. Det kunde vi och det gjorde återresan väldigt lugn och avslappnad. De berättade också att flygskatten (som var 500 baht) redan var inkluderat i biljettpriset
På flygplatsen blev det mycket köande. Vi fick också visa upp våra adoptionspapper, både en och två gånger, men vi var beredda på detta, och det var aldrig några problem, utan mer formalia som såg ut att vara ett ganska vanligt scenario för flygplatspersonalen. Vi var långt ifrån de första adoptivföräldrarna, det var helt klart.
Flygresan hem var lite jobbig. Visserligen hade vi sett till att vi alla fått platser längst fram i en sektion, så att vi fick lite mer benutrymme och så att Poowanart kunde få sova i en babysäng som sattes fast på väggen. Men han kände nog av att vi var lite spända, och tyckte inte att det var speciellt roligt att försöka sova på planet.
Vi anlände till Arlanda strax efter 3 på morgonen, och eftersom vårt plan till Skellefteå inte gick förrän 10.40 på förmiddagen blev det en lång väntan på Sky City. Men Poowanart hade mycket att titta på, och vi var lyckliga att vi var hemma igen.
Alla fyra